22:a juli

Lika jobbigt varje år. På många sätt blev det, när jag ser tillbaka på det, mitt politiska uppvaknande. Läs Ali Esbatis text om vikten att ge plats för ilskan. Glöm aldrig att vad som hände i grunden var politiskt.

Lämna en kommentar

Filed under politik, reaktioner

Knausgård och pengarna

Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp utmärker sig genom att stapla ett överflöd av information, nästan inesluta allt. Enligt Knausgård själv var ambitionen att vara fullkomligt ärlig, oavsett vad det kostade honom. Inget skulle lämnas utanför. Men i Min kamp 2 är något centralt ändå frånvarande: pengar.

I en stor del av Min Kamp 2 är det fyra år sedan Knausgård senast gav ut en roman. All information om vardagen handlar om hur han dagarna i ända jobbar på vad som så småningom blev hans andra bok, En tid för allt. Ändå åker han ständigt på resor, köper dyra presenter, bor i Stockholms innerstad och äter ute regelbundet. Hans livstil är en livsstil för höginkomsttagare, men var pengarna kommer från är en gåta.

Jag är inte den första som märker det här. I artikeln ”Scandinavian style” klagar Sophie Pinkham på att Knausgård inte fattar hur privilegierad han är. Hon knyter det till det svenska och norska välfärdssamhället som Knausgård tar för givet, vilket såklart stämmer i någon utsträckning. Men Pinkhams bild är en aning förskönad, färgad av en vänsterliberalt idealiserad bild av Sverige.

Naturligtvis tjänar Knausgård pengar. Troligen skriver han artiklar här och där. På ett ställe nämns det att han är lektör för ett manus. På ett annat att pengarna kommer och går för honom, att han aldrig kan hålla i dem. Men arbetet, att utföra det och att dra in pengar på det, bereds ingen plats. Frågan är bara varför just det har utelämnats, när över 70 sidor läggs på att städa ett hus i volym 1. Allt kan såklart inte rymmas i en roman, även om den vill ge intryck av det. Men det säger något om hela sviten att en så central del av varje människas vardag utelämnas.

Förhållandet till pengar kan kontrasteras mot en bokserie som ligger nära Min kamp i både aspiration och förutsättningar: Lars Noréns dagböcker.  De delar viljan att innesluta allt och bygga ett berg av det triviala. Författarnas positioner som uppburna män från den kulturella överklassen är snarlika. Dessutom är de båda självutlämnande och på många sätt hänsynslösa mot sin nära omgivning.

Men En dramatikers dagbok upplyser ständigt läsaren om Noréns kontobalans. Än är det kris, än kommer det in en rejäl summa. Vi får alltid veta hur mycket. Knausgårds pengar verkar växa ur hans kropp, ett mirakel som av någon anledning inte är värt att nämna.

Knausgård döljer inte sin koppling till fascism. Det vore svårt med titeln ”Min kamp” och en essä på 400 sidor om Hitler. I band 2 skriver han med beundran om Mishima och Jünger och värdet av att göra. Ord är i grunden tomma och kan alltid motsägas. Det är bara handlingen som räknas.  Samtidigt är det uppenbar att bara ett visst slags handlande räknas för Knausgård och det är inte lönearbete.

Fascism handlar i stor utsträckning om renhet. Om att utplåna det man upplever som smutsigt från den verkliga kroppen eller nationens symboliska kropp. Knausgårds utelämnandet av arbetet kan ses som ett led i hans strävan efter den här renheten. Att rensa bort de materiella omständigheter som ligger runt och smutsar ner en kall hård kärna av konst.

För Knausgård är livet något som händer i väntan på något annat. I sitt  arbete med att skriva in sin omvärld i ett enda verk skriver han ut sig själv ur världen. Att erkänna sitt eget arbete för brödfödan är att erkänna sitt eget beroende av omgivningen och omgivningens arbete. ”Relationer”, skriver han själv ”var till för att utplåna det individuella, klavbinda friheten, hålla tillbaka det som ville upp”.  Eller som Pinkham skriver:

Is Knausgaard’s work part of the long tradition of the art of the aristocracy, a tradition that depends on political inequality and economic exploitation? Is this why he isn’t afraid to talk about transcendence—because he’s lucky enough to be in a social position whose privilege allows him to forget about politics?

Troligen.

Norén är i sina dagböcker lika nedsänkt i politiken som han är i sina kontouppgifter. Han gör teatersamarbeten med flyktingar och rasar över regeringen och irakkriget. Man kan naturligtvis diskutera hur lyckat eller genuint hans politiska engagemang är, men han skriver inifrån samhället villkor. Han formas av dem och erkänner att han formas av dem, istället för att som Knausgård försöka slå sig fri från dem.

Medan Noréns dagböcker blir en teckning av sin samtid blir Min kamp en teckning av den privilegierades skräck inför att han är beroende av sin omvärld. Kanske är det ett porträtt av samtiden det också.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar, böcker

Lundagård: Förändring går inte att köpa

När politisk medvetenhet reducerats till medveten konsumtion har “normcore” som första klädtrend på länge chansen att vara politisk.

Tidigare publicerad i tidningen Lundagård.

Skal, skal, skal. Valmöjligheterna för dig som vill skydda din telefon och samtidigt uttrycka din högst unika personlighet är närmast oändliga. Är du typen som bara lever en gång? Smäll på med ett “YOLO”. Är du däremot lite trött på det här samhällets kapitalism och förtryck tycker jag du ska satsa på ett med hammaren och skäran. Det finns flera, men för den där verkligt radikala framtoningen funkar det nog bäst med rött. Så folk ser hur radikal du är.

Under april publicerade SydsvenskanGeneration ego”, en serie om oss nittiotalister. En ego-centrerad generation med stora krav på att “bli någon” på egen hand. Som hela tiden manas att uttrycka sin unika personlighet.
Hand i hand med det individfokus Sydsvenskan beskriver finns en konsumtionskultur. En unik snöflinga blir man genom sina medvetna köp, som ofta förkläds till politik. Kaffet är ekologiskt, tröjan är second hand. En personlig identitet får sitt uttryck i en yta av politiskt engagemang, som i sin tur uttrycks i att köpa rätt saker.

Kravet på att ständigt definiera sig gentemot sin omgivning har nu mötts av en ny mottrend: normcore. I stället för att försöka vara unik bejakar normcore omgivningens inflytande. Det är en rörelse som förflyttar sig bort från en ambition att sticka ut vilket präglat ungdomsmodet åtminstone sedan 60-talet.

Ungdomsmodets framväxt är tätt sammanvävt med 60- och 70-talets proteströrelser. Men där stilen tidigare var ytan på en i grunden upprorisk rörelse, är den i dag yta utan någon underliggande rörelse över huvud taget. Mobilskalen med hammaren och skäran och “YOLO” döljer trots allt likadana Iphones, producerad under lika vidriga förhållanden, men det ena ger en aura av att du vill krossa kapitalet. Upproret har blivit något som riskfritt kan köpas och säljas.

60- och 70-talets rörelser var rörelser som tog risker. De fyra studenter som mördades och nio som skadades av det amerikanska nationalgardet på Kent State University den fjärde maj 1970 var lika mycket en del av trenden som att lyssna på Hendrix. Skotten avfyrades under protester mot USA:s invasion av Kambodja, ett ställningstagande som var en utmaning av den rådande ordningen och på allvar skrämde ett etablissemang.

För att komma runt det överdrivna fokus på yta krävs ett nytt förhållningssätt till den. Klädtrenden normcore har under några månader slängts omkring på internet och i tidningar. Var det ursprungligen kommer från är svårt att säga, men den större spridningen kom när “trendforcasting-byrån”, K-Hole, plockade upp den för en tid sedan. En gång i tiden, menade de, föddes människor i gemenskaper och formade sin identitet. I dag föds människor som individer och måste finna sin gemenskap. Det här är inte hållbart. Många plockade upp begreppet från K-Hole, men få verkar ha läst om vad de faktiskt menade.

I Sverige fick normcore ett övervägande negativt mottagande, mycket på grund av att den missuppfattats som att klä sig riktigt otrendig. Patrik Lundberg skrev exempelvis (Aftonbladet 3/4 2014) att det ”är klassförakt i sin renaste form” att klä sig normcore. Precis som de flesta andra avfärdade han trenden som trams.

Jag håller inte med Patrik Lundberg, men man får förlåta honom eftersom han har rätt. Eller, han hade haft rätt om det han beskrev faktiskt var normcore. Fula kläder som något slags ironiskt fattigdoms- live hade bara varit smaklöst. Men det är inte det normcore är. Alla kan vara normcore, många är det redan. I Williamsburg är det normcore att vara hipster. I militären är det normcore att bära uniform. I Bingolotto är det normcore att klä sig som Leif “Loket” Olsson.

Normcore är att låta sig definieras av sin omgivning. Att acceptera att du är en produkt av omständigheterna och att det inte bara är okej, det är oundvikligt. Lika bra att acceptera det, sluta låtsas och gilla läget. Du behöver inte kämpa för att sticka ut. Ditt värde mäts inte i hur du avviker ut från gruppen, utan i hur du kompletterar den.

Kanske kan normcore hjälpa oss att nå bortom en ungdomskultur full av tomma ställningstaganden, till en kultur av faktisk politik. Genom att inte bara acceptera att vi alltid kommer vara bestämda av vår omgivning, utan aktivt bejaka det, går det att sluta lura oss själva att konsumtion som politik är tillräckligt. Kanske kan vi byta den där unika snöflingan mot en lavin, en rörelse där vi lyfter varandra och på allvar förändrar vår omgivning.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar, politik

Gästkrönika: Money Talks, Bullshit Walks

Tidigare publicerad i Tidningen Lundagård nr 3 2014

Jag hade inte intresserat mig särskilt mycket för klassamhället innan jag började plugga humaniora på universitetet. Där gick det knappt att köpa en kaffe utan att en kursare, nyinläst på Bourdieu, meddelade att hen ”älskade att prata om klass”. Jag tog seden dit jag kom och fann mig allt oftare sitta med mina nyfunna vänner och grubbla över hur man skulle inordna samtida fenomen på klasstegen. Var det franska skivbolaget Kitsuné kulturborgerligt eller bara medelklassigt? Bar överklasstjejerna fortfarande skor från Superga eller hade de slugt börjat maskera sig i Chuck Taylors? Grillchips: arbetarklass. Lättsaltade potatischips: ängslig medelklass. Och så vidare.

Sällan eller aldrig pratade vi om pengar. Vi hade nog en vag aning om att klass hade en annan betydelse, bortom det identitetsskapande trams som vi sysslade med. Att det var ett begrepp som klarlade att det finns skillnader i ekonomisk och politisk makt mellan olika grupper i samhället. Och att dessa grupper organiserade sig i syfte att försvara eller klättra upp från sin ställning. Men vår ungdom gjorde att vi mest var intresserade av oss själva, och våra privilegier gjorde att vi mest var intresserade av vår egen position.

De senaste åren har allt fler av oss med högskoleutbildning konfronterats med bemanningsanställningar, strul med a-kassan, och osäkerhet kring nästa månads försörjning. Vi tvingas inse att bostad, bohag, pengar och privilegier inte kommer att trilla ner i knäet på oss. På popspråk kallas vi prekariatet, ett begrepp myntat av den brittiske ekonomen Guy Standning, vars tanke är att inrymma alla som befinner sig i en ”prekär situation”. Oavsett om du är en thailändsk bärplockare eller en arbetslös socionom med en egen dumplingsblogg.

Det fina med idén om prekariatet är att någon äntligen har insett att det här med kulturellt kapital bara är ett sorgligt litet tröstpris. Idén att min position i samhället bestäms av min musiksmak eller mina
teatervanor var kanske relevant på 50-talet, men i en tid då överklassen varken bryr sig om musik eller teater är den kall som gammalt te. De bryr sig om sina pengar och rättigheter. Jag har insett att när det kommer till klass är det det enda som betyder något.

Sebastian Hagberg

Lämna en kommentar

Filed under politik

Piketty, Marx & Harvey

Thomas Pikettys bok Kapitalet i 21:a århundradet har fått en hel del uppmärksamhet den senaste tiden. Jag har hört alltifrån min högerkeynesianska lärare i makroekonomi till människor inom den frihetliga vänstern prata om honom, mer eller mindre positivt.

Jag har själv inte läst boken, även om jag har den på min mentala ”att läsa”-lista. Däremot har jag sett den återkommande kritiken att Pikettys återgivning av Karl Marx teorier är fullkomligt uppåt väggarna.

David Harvey hade något intressant att säga om det här under sin föreläsning i Lund. Han antydde att Piketty medvetet ger en felaktig beskrivning av vad Marx säger, för att därefter göra en analys modellerad efter vad Marx faktiskt säger. Harveys teori var med andra ord att Piketty låtsas att han inte är marxist för att kunna föra in Marx ”bakvägen”. På det viset undviker han att teorierna slentrianmässigt avfärdas.

Om det här stämmer har jag ingen aning om, men jag har inte sett någon annan lyfta det perspektivet.

Uppdatering: Harvey har recenserat Piketty, och lyfter många likheter mellan hans bok och första bandet av Kapitalet.  Han är däremot väldigt tydlig med att Piketty är neoliberal och verkligen ingen marxist.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, politik

”Indebted Students Don’t Protest”: Interview with David Harvey

As the only Swedish paper, Lundagård has met renowned geographer David Harvey, who’s disappointed in the lack of a radical student movement. “I think students have to self organize”.
Läs mer

Lämna en kommentar

Filed under intervju, politik

Flamman: Inga superhjältar för vänstern

Tidigare publicerad i Flamman

Amerikanska superhjältar är ständigt aktuella på bio. I dagarna kommer ännu en i raden, den här gången med den mest amerikanske av dem alla: Captain America. Som namnet antyder är han tänkt som något av en symbol för den amerikanska drömmen. Skapad som propaganda under andra världskriget och med amerikanska flaggan på sin sköld står han alltid redo att slå tillbaka hoten mot den amerikanska drömmen.
I egenskap av att ha skapats som en maskot i krig är Captain America en ovanligt tydligt politisk superhjälte. Men även själva idén om en superhjälte är politisk. Det är en idé som går väl ihop med kapitalistiska och liberala idéer om individens framgång. Det är också en idé som går oerhört väl ihop med fascism. Berättelser om superhjältar är berättelser om individer. Individer som på grund av sin förmögenhet eller biologiska uppsättning är mer lämpad än andra att leda, ta ansvar och slå tillbaka invasioner av gigantiska rymdödlor.

Den tyske filosofen Herbert Marcuse (1898–1979) drömde i boken Eros och civilisation om en socialistisk hjälte, som var motsatsen till Nietzsches övermänniska. Någon som la inre asketism och vilja till makt bakom sig. En hjältesaga är en del av en mytologi, en överdriven förklaring av hur man bör agera. Enligt Marcuse kunde samhället bara nå bortom en stat där välstånd uppnås genom krig och förtryck genom att lämna den gamla idén om hjälten. I stället ville han se en i grunden kollektiv människa, som gör sig av med alla hjälteimpulser och vill göra livet till ett mål i sig.
Det finns naturligtvis rent dramaturgiska problem med en kollektiv hjälte efter Marcuses modell. Att skapa sammanhang och identifikation med en stor grupp är svårare än med en individ. Men finns det då inget utrymme för den socialistiske superhjälten?

Ett intressant rollbyte finns i Mark Millars seriealbum Superman: Red Son från 2003. Här finns Stålmannen som alla känner honom sedan tidigare, men placerad i Sovjet istället för USA. Han får samma blygsamma uppväxt som i den ursprungliga amerikanska versionen – men i Ukraina i stället för i Kansas. När hans krafter upptäcks blir han Stalins högra hand och efter dennes död leder han som välvillig diktator Sovjet till världsherravälde. Det ikoniska S:et är utbytt mot hammaren och skäran.

”Red Son” bygger på en ganska slapp uppfattning om vad kommunism är. Men i hela berättelsen blir det tydligt hur svårt det är att förena en kollektiv samhällssyn med en hjälte höjd över massan. Stålmannen ger slutligen upp sina försök att ensam styra världen mot perfekt kommunism. Han inser att han svikit de hederliga gamla kommunistiska ideal som folket på landsbygden lärde honom. Eftersom han trots allt är den godhjärtade Stålmannen, inser han att idén om en ensam övermänniska är svår att förena med en tanke om gemensam strävan.

Några exempel finns det dock på populärkulturella hjälteskildringar som kan sägas vara vänster. Det kanske mest välkända exemplet är V för Vendetta,
liksom en del annat som skrivits av anarkisten Alan Moore. Efter att filmen gjort succé har den Guy Fawkes-mask som huvudpersonen ”V” bär även blivit en symbol som använts av demonstranter runt om i världen och aktivistgrupper på internet. Ironin i att de här maskerna tillverkas för låga löner av ett multinationellt bolag är svår att svälja. Men idén om en hjältestatus som är kollektiv är något annorlunda än vad vi ofta ser på film och kanske närmare vad Marcuse efterlyste.
Västerländsk civilisation har alltid glorifierat hjälten, skriver Herbert Marcuse. Den som offrar livet för staden, staten eller nationen. Sällan har man frågat sig om det etablerade verkligen var värt offret.
Kanske är det så att vi måste överge den gamla ordningen, den som hjälten försvarar, för att skapa ett humant samhälle. I sådana fall kanske ska vi vara tacksamma för att stjärnan på Captain Americas sköld inte är röd.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, film, politik