Arbetaren: Oscar Wilde som irländare

Tidigare publicerad i Arbetaren 43/2014

oscar-den-heligeOscar Wilde var irländare. Det var en nyhet för mig och om det kom som en nyhet för dig är det knappast märkligt. Den brittiska historieskrivningen har svalt honom och gjort honom till en av sina egna – något han kanske inte skulle vara allt för ledsen för om han bevittnat. Få har så effektivt som Wilde anammat, kanske till och med förkroppsligat, den brittiska torra stilen och ”stiff upper lip”.

För den irländske litteraturvetaren Terry Eagleton kom upptäckten hur få som känner till Wildes hemland däremot som en överraskning. Inte ens Eagletons Oxfordstudenter – som ville specialisera sig på Wilde – var bekanta med mannens nationalitet, än mindre med hans mammas kamp för irländsk självständighet. Ur förvåningen kom en önskan att skriva om Wilde och lyfta fram honom som irländare. Eagleton har främst gjort sig ett namn som marxistisk litteraturteoretiker. Från början var också tanken att arbetet om Oscar Wilde skulle bli teoretiskt, men ur materialet växte i stället pjäsen Oscar den helige fram, ett slags grekisk tragedi med komiska drag. Nu har den kommit i svensk översättning av Erik Andersson.

Oscar den helige placerar oss tillsammans med Wilde i hans cell. Där väntar han på rättegången om hans homosexualitet, en rättegång som skulle sluta med straffarbete och förvisning. I sin cell besöks han av sin mor, sin vän och sin svekfulle älskare. Han förs inför domstolen och hånar, sin vana trogen, den brittiska skenheligheten innan han skickas iväg: först till fängelset, sedan vidare till exil och fattigdom. En tragedi med sann dramatisk ironi, där publiken redan från början vet vilket mörkt öde som väntar den vitsande Wilde.

Den marxistiska teorin försvann inte när materialet gick från litteraturhistoria till pjäs. Eagleton lyfter fram Wilde som postkolonial gestalt. Han låter Wildes försvarstal förena kampen för att få sin sexualitet erkänd med sin identitet som irländare och sin socialism i ett ironiskt särplockande av det brittiska styret.

Radikal i sin vägran att ta hänsyn till något annat än sig själv och sin njutning blev Wilde ett hot mot den brittiska ideologin. Att vägra bry sig om något annat än yta blev bitande kritik när det brittiska imperiets grymhet låg fullt synlig för den som ville titta. Han hånade britternas ”djup” som ett sätt att slippa ta ansvar för vad de gjorde. ”Är det så underligt att de misstror vad de ser med tanke på vad de gjort med halva världen?” säger han, i Eagletons gestaltning. ”I stället flyr de till en inre plats de kallar sanningen.”

Åtalet för sodomi framställs som en skenmanöver, ett försök att göra sig av med en kritiker som med stor pricksäkerhet hotade stabiliteten i det brittiska imperiet. Alliansen mellan arbetare och intellektuella hade blivit allt för stark, makten behövde agera.

Pjäsen sattes först upp 1989, i en tid då den brittiska kolonialhistorien på Irland låg i öppen dager. IRAs kamp rasade som hårdast, med grovt våld från båda sidor. Irlands ekonomiska boom låg ännu i framtiden. Man led fortfarande av skadan britterna gjort.

Men Wilde är ingen entydig hjälte. Hans besökare är engagerade i såväl den irländska självständighetskampen som i den socialistiska rörelsen. Wildes ivriga särplockande av varje pose och hans vägran att ta något seriöst, allra minst sin egen död, kontrasteras mot en verklighet där få kan kosta på sig sarkasm medan de kämpar för att överleva.

Det är en fortsättning på den kritik mot poststrukturalismen Eagleton bedrivit i sin teori. Genom att stundtals låta Wildes ironiska yta rasa visar han på gränserna för ironi och cynism. Förr eller senare måste en smärtsam konfrontation komma till stånd för att något ska hända, politik är i grunden det som gör ont. Wildes ironiska fasad rämnar och den smärtsamma sanningen att en död i landsflykt och ensamhet väntar runt hörnet tränger sig på.

Huvudpersonen Wildes repliker är en pricksäker parafras på stilen och maneret i den verklige Wildes litteratur. Eagleton låter sin Wilde balansera på gränsen till parodi, men utan att kantra.

Det är också stilen som, i sann Wilde-anda, är den stora behållningen. Torr, brittisk humor, levererad med finess. En eloge till Erik Andersson som lyckats föra över det till svenska så snyggt. Pjäsen blir en viktig påminnelse om den inomeuropeiska kolonialismen. Den är också en demonstration av både de svårigheter och möjligheter som det innebär att kombinera de förtryckta gruppernas olika kamper. Framför allt är den fruktansvärt rolig.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, dramatik, recensioner

Dags att vakna: Om fascismen vid universitetet

Universitetet har ett brunt arv. Historien går inte att skriva om, men dagens studenter måste sträva efter att förstå vilken kunskap universitetet producerar – och för vilka intressen.

Tidigare publicerad i Lundagård nr 6 2014

Fascismens frammarsch i Europa möts av en motrörelse. Efter revolutionen i Ukraina 2013 formades rörelsen ”Studenternas självförsvar”, en allians mellan liberala och vänsterautonoma studenter som ockuperade utbildningsdepartementet för att hålla de fascistiska partierna Svoboda och Högra sektorn ute.

Att något liknande skulle ske i Sverige är osannolikt. Vintern 2013 undersökte jag det politiska engagemanget bland studenter (Lundagård nr 2, 2013). En sak blev uppenbar: Svenska studenter som grupp är inte en politisk kraft. Vi ser oss inte i första hand som studenter. Andra konfliktlinjer delar oss i grupper: våra framtida yrken, våra föräldrars yrken, våra partimedlemskap. Dessutom är vi ekonomiskt svaga och utan inflytelserika poster i samhället. Vi saknar politiska organisationer med brett stöd. Deltagandet i kåren är marginaliserat och kårpolitiken avpolitiserad.

Många som tänker på studenter som en politisk kraft associerar säkert till 68-rörelsen och dess studentuppror. Visst var vänsterrörelsen högljudd och hade inflytande, men den representerade en grupp studenter, inte studenterna som grupp. Majoriteten stod utanför rörelsen.

För att hitta en tid när studenter som grupp utövade faktiskt inflytande måste vi titta längre tillbaka i tiden. Vi måste tillbaka till tiden då universitetet bara var något för en mycket liten grupp av befolkningen. Historien därifrån är knappast smickrande.

vasakarven-och-jarnroret-om-den-langa-bruna-skuggan-fran-lundI sin nyutkomna bok Vaskärven och järnröret: Om den långa bruna skuggan från Lund beskriver Per Svensson Lunds universitets fascistiska arv. Mycket tid ägnas åt studentkårens möte den 6 mars 1939, som handlade om ”judeimporten”, det vill säga om Sverige skulle ta emot ett tiotal judiska läkare som mitt under den pågående Förintelsen sökte uppehållstillstånd i Sverige.

Kåren hade ingen formell makt i frågan, men ställningstagandet var principiellt viktigt. Över 1 000 studenter, närmare hälften av alla som studerade vid Lunds universitet, samlades i AF-borgen. Extra högtalare var placerade i både övre och nedre Ateneum.

På ena sidan stod de som argumenterade för att hjälpa på plats, för att Sverige inte kunde ta hand om hela världen. På andra sidan stod de kulturradikala, de kristna och de vänsterinriktade studenter som stödde läkarnas rätt att i Sverige få skydd från Nazityskland.

Hur var tidsandan, den där kvällen när studenterna samlades i Stora salen i AF-borgen? Litteraturprofessorn Fredrik Böök hade talat inför studenterna om att bejaka stormens herre, det vill säga Hitler. Lundagårds allt för nazikritiska redaktion hade avsatts och ersattes av en betydligt brunare uppsättning. Lund präglades av en nazivänlig våg.

Dagens skiljelinjer fanns även då, men Lunds studenter kunde yttra sig och tala med en röst som togs på allvar. Innan studentkårens möte var slut den där marskvällen 1939 hade studenterna röstat emot att Sverige skulle ta emot några judiska läkare.

Fascism och rasism vid universitetet lever inte bara i form av nazistsympatier. Den lever också i hur universitet, världen över, historiskt fungerat som ideologisk försvarare av förtryckande system.

Den judiske filosofen Walter Benjamin skrev en gång att samtliga delar av vår kultur samtidigt är dokument över det förtryckande system som krävdes för att skapa demDe traditioner som bär kulturarvet bär även barbariet vidare genom historien. Våra universitet och deras ritualer är inga undantag.

Den brittiska kolonialismen planerades och administrerades av människor som inte sällan utbildats vid Oxford och Cambridge, centrum för den västerländska humanismen. Läkare vid Rasbiologiska institutet i Uppsala fanns bland undertecknarna till stöd för de judiska läkarna. Trots det var de också i vetenskapens namn med och skapade rötterna till fascismens skeva människobild. Därigenom legitimerade de en människosyn som innebar utrotning.

Oavsett på vilka grunder något görs så finns det ingen neutral position till fascism. Studenter vid svenska universitet må i dag sakna både förutsättningar och intresse för att som grupp ta ställning för eller emot det faktum att fascismen just nu sprider sig över Europa. Det betyder inte att vi kan avsäga oss ansvaret att förstå den politiska funktionen av vår kunskap och vårt lärosäte. Vi har en skyldighet att se att kunskap alltid är för någon, för något syfte. Universitetets kunskap måste behandlas som kunskap som gynnar makten. Det ligger på oss att kritiskt angripa den, även om det skulle innebära att ockupera utbildningsdepartementet.

Lämna en kommentar

Filed under politik, reaktioner

Psykodrama – Magnus Dahlström

psykodramaI flera år försvann Magnus Dahlström. Efter att under 80-talet jublande ha mottagits som en ung och lovande debutant, släppt flera pjäser och skrivit några böcker gick han upp i rök. Sedan var han under flera år försvunnen från författarscenen. 2011 återkom han oväntat med Spådom.

Spådom kan sägas ha inlett en romansvit om tjänstesamhället och den byråkratiserade medmänskligheten. Den beskriver tre män – en läkare, en polis och en försäkringshandläggare – och deras oförmåga att hantera en aspekt av sina jobb. Spådom följdes av Sken och de tre männen var nu utbytta mot tre kvinnor: en arkeolog, en förskolepedagog och en sköterska på ett äldreboende. Alla berättelser märktes av lågmälda konflikter, intressen som stred mot varandra och mer eller mindre välgrundade misstankar som aldrig öppet konfronterades. Det låg en mystik och ett obehag över berättelserna, ofta utan att några gripbara skäl till det gick att identifiera.

Medan Sken mest var en svagare upprepning av Spådom rör sig Psykodrama mot något nytt, utan att lämna temat. De två föregående böckerna kan sägas ha riggat scenen. I Psykodrama träder de subtila konflikterna och konfrontationerna i samhället fram i strålkastaren. Medan de tidigare bara anats i utkanten gestaltas de nu i det personliga mötet. Dahlström tränger djupare in i det mänskliga kaoset under rutinerna än han tidigare gjort.

Scenen är en psykologmottagning i en tillfällig lokal, där en ensam psykolog huserar. En kvinna söker vård hos honom efter att ha förlorat sin familj i en brand. Allt är tydligt för oss, vad som händer är gripbart och lättfattligt. Början består av rigid prosa. Den beskriver en psykolog, den beskriver honom neutralt. Han tar emot en patient. Han har sin mottagning i en tillfällig lokal. Men det finns något som oroar redan i den här klart definierade inledningen. Kanske kan man kalla det ett glapp, en spricka i den klart definierade scenen. Någonstans under texten finns något. Sedan växer det genom boken, tills ordningen är utbytt mot kaos.

Patientens historia skiftar. Minnesbilder ändras och historierna går inte ihop. Psykologen söker stöd hos ytterligare en psykolog, en äldre kvinna som han tidigare gått i terapi hos. Han berättar vad han tänker om sin patient, men inte heller hans historia går ihop. Luckor tycks uppstå och när den äldre kvinnan ifrågasätter honom vacklar hans pålitlighet.

Det är oerhört snyggt gjort. Varje steg i handlingen tycks logiskt följa på det föregående, samtidigt som läsaren famlar i mörkret kring vad som egentligen försiggår. Verket är en gjuten helhet, där varje del tycks otänkbar utan de andra. Med en säkerhet som påminner om Apocalypse now framstår det vansinniga som en logisk konsekvens av det vettiga. Vi leds längre och längre in på ett territorium vars regler vi inte förstår. När vi väl är där förstår vi inte hur vi kom dit, allt verkade ju så greppbart nyss.

Liksom de två tidigare böckerna är Psykodrama till stora delar skriven med en nästan händelselös prosa. Detaljerade beskrivningar av lämpliga metoder och tillvägagångssätt inom yrket blandas med en närmast behavioristisk beskrivning av omgivningar och människors beteenden. Effekten blir att subtila andningshål av känslor uppstår i en matta av rutin. Men det är en matta som genom boken både luckras upp och ändrar karaktär. Själva den neutralt observerande tonen börjar snart göra vissa känslointryck ännu starkare. Den ger dem en känsla av att kämpa för att komma ut ur den kvävande prosan, att det är känslor så oerhörda att ytan som försöker dölja dem inte förmår.

Det är lätt att läsa Psykodrama metalitterärt. Hela den terapeutiska processen beskrivs som en skapande händelse, där de tre huvudpersonerna tillsammans väver en historia de inte har kontroll över. Drama och maktkamp uppstår, inom ramarna för ämbetena. Texten tycks analysera sig själv medan den fortgår, behandla läsarens tvivel som giltiga för att sedan omedelbart motbevisa dem. Ur den stumma prosan i bokens början stiger ett skälvande undermedvetet ur de tidigare böckerna. Samtidigt återställer Dahlström säkert ytan och lämnar oss mot slutet av boken med en vardag lika grå som när boken börjar, bara med en vibrerande misstanke under alltihop. En misstanke som följer med ut i vardagen bortom romanen.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, recensioner

Städer – Maxim Grigoriev

stader-grigoriev_maxim-25491442-1304238131-frntlTiteln håller vad den lovar. Snarare än en novellsamling är Maxim Grigorievs debut en bok om städer. En bok om, eller snarare en bok som fångar, gatumiljöer och atmosfärer. Människorna är antingen besökare i dem eller del av miljön, rörelser i städernas helhet.

Grigoriev fryser städerna. Väggarna stelnar på sidorna, vågorna stannar upp. Han tar bilder av miljöer snarare berättar historier. En bild ställs upp, sedan en annan och sedan en annan. Läser man boken från pärm till pärm påminner boken om en gammeldags filmrulle som sakta hackar igång.

I den första novellen, ”Under kastanjen”, är perspektivet närmast statiskt. Från en plats bevittnar ett ”vi” en scen: en plats i en stad. Bildens ram är låst och blicken riktad åt ett håll.

Sedan hackar bilderna igång, till en början osäkert och snubblande. I ”Panamahatten”, bokens andra novell, har bilderna hamnat i fel ordning. Någon har blandat ihop vilken bild som ska ligga var och händelserna dyker upp som de råkar ligga. En hatt som satt på har blåst av, men sitter sedan på igen. Människor återkommer, saker återkommer, händelser skiftar men någon har blandat den. Någon har lagt dem i fel ordning.

Genom boken skiftar bilderna hastighet, läggs bredvid varandra i ett sådant tempo att illusionen av en flytande rörelse bildas, som om filmrullen fått upp farten. Berättelser framträder tydligare, men den fotografiska prägeln finns kvar. Stundvis saktar texterna ner igen så att varje bildruta framstår avgränsad och i sin egen rätt. Sedan ökar tempot igen och bilderna flyter åter igen samman till en rörelse.

Även om formen i någon mening är enhetlig har historierna som berättas inget synbart samband. De är oftast närmast anekdoter, om ens det. En man och en kvinna åker tåg i Berlin. I Odessa spenderar en pojke ett år hemma från skolan efter en lunginflamation. Händelsernas funktion är antingen att knyta samman en samling bilder, eller det som råkar uppstå när bilderna läggs bredvid varandra. I berättelsen om mannen och kvinnan på ett tåg är berättelsen mest ett försök att få bilderna att ligga rätt och passa in i varandra. Ett försök att återkonstruera en historia utifrån ett par minnen som är mycket lika varandra, något som ytterligare förstärker känslan av att boken är byggd av bilder. Det är som att texternas bitar fallit ut och den underliggande konstruktionen blivit synlig.

Stundvis påminner novellernas struktur en aning om utgångspunkterna för Manuel De Landas A Thousand Years of Nonlinear History eller antropologen Claude Lévi-Strauss forskning. Lévi-Strauss listade sina huvudsakliga inflytanden som marxism, psykoanalys och – kanske något oväntat – geologi. Alla dessa discipliner delade alla ett sökande efter det dolda, en utgrävning av ytan för att etablera en underliggande struktur. Grigoriev tycks ofta ta sin utgångspunkt i vad som skulle kunna kallas städernas geologiska struktur, för att utifrån den strukturen se mönstren hos människorna som rör sig på strukturens yta. Människorna förpassas ofta till texternas utkant och blir delar av historier om materiella processer i stället för de huvudpersoner de vanligtvis är. Det framstår som ett försök att tänka mänskliga historier med människor som bara en av delarna. Ett slags kollektiv historia, där vad kollektivet har skapat står i centrum snarare än kollektivets medlemmar.

Städer blir som bäst om man läser dem som ett inträde i olika ögon, eller kanske snarare ett par ögon som återkommer i alla texterna. En blick som går att träda in i. Känslan under läsningen är inte helt olik den som uppstår när man lärt sig en ny teori, eller ett nytt synsätt, och hela världen har skiftat en aning när man sedan ser på den. Allt ser likadant ut, men ögonen fastnar på andra platser. Det som tidigare såg ut som objekt är nu flöden, eller tvärt om.

Blicken eller blickarna som Städer låter oss träda in i är inte nya. Tvärt om, det är en kanske alltför väl representerad blick som inte sällan påminner om turistens, eller kolonisatörens. Men det är en sällsynt starkt blick, som med sina bilder blir så övertygande att bokens text ibland blir mina ögon och jag ser inte bara vad berättarrösterna ser, utan hur han ser det.

Det går inte att vänta sig att novellerna ska beröra, de har sällan köttet för det och försöker inte heller ha det. Inte heller går det att helt avfärda dem som distanserade och blasé. Bilderna är för omsorgsfullt tecknade. Berättelserna i Städer är snarare verktyg än noveller, farkoster för en resa in i en annan människas ögon. Om man är förberedd på att det är vad man får kan man mycket väl få ut något av boken.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, recensioner

22 juli

Lika jobbigt varje år. På många sätt blev det, när jag ser tillbaka på det, mitt politiska uppvaknande. Läs Ali Esbatis text om vikten att ge plats för ilskan. Glöm aldrig att vad som hände i grunden var politiskt.

Lämna en kommentar

Filed under politik, reaktioner

Knausgård och pengarna

min-kamp-2Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp utmärker sig genom att stapla ett överflöd av information, nästan inesluta allt. Enligt Knausgård själv var ambitionen att vara fullkomligt ärlig, oavsett vad det kostade honom. Inget skulle lämnas utanför. Men i Min kamp 2 är något centralt ändå frånvarande: pengar.

I en stor del av Min Kamp 2 är det fyra år sedan Knausgård senast gav ut en roman. All information om vardagen handlar om hur han dagarna i ända jobbar på vad som så småningom blev hans andra bok, En tid för allt. Ändå åker han ständigt på resor, köper dyra presenter, bor i Stockholms innerstad och äter ute regelbundet. Hans livstil är en livsstil för höginkomsttagare, men var pengarna kommer från är en gåta.

Jag är inte den första som märker det här. I artikeln ”Scandinavian style” klagar Sophie Pinkham på att Knausgård inte fattar hur privilegierad han är. Hon knyter det till det svenska och norska välfärdssamhället som Knausgård tar för givet, vilket såklart stämmer i någon utsträckning. Men Pinkhams bild är en aning förskönad, färgad av en vänsterliberalt idealiserad bild av Sverige.

Naturligtvis tjänar Knausgård pengar. Troligen skriver han artiklar här och där. På ett ställe nämns det att han är lektör för ett manus. På ett annat att pengarna kommer och går för honom, att han aldrig kan hålla i dem. Men arbetet, att utföra det och att dra in pengar på det, bereds ingen plats. Frågan är bara varför just det har utelämnats, när över 70 sidor läggs på att städa ett hus i volym 1. Allt kan såklart inte rymmas i en roman, även om den vill ge intryck av det. Men det säger något om hela sviten att en så central del av varje människas vardag utelämnas.

Förhållandet till pengar kan kontrasteras mot en bokserie som ligger nära Min kamp i både aspiration och förutsättningar: Lars Noréns dagböcker.  De delar viljan att innesluta allt och bygga ett berg av det triviala. Författarnas positioner som uppburna män från den kulturella överklassen är snarlika. Dessutom är de båda självutlämnande och på många sätt hänsynslösa mot sin nära omgivning.

Men En dramatikers dagbok upplyser ständigt läsaren om Noréns kontobalans. Än är det kris, än kommer det in en rejäl summa. Vi får alltid veta hur mycket. Knausgårds pengar verkar växa ur hans kropp, ett mirakel som av någon anledning inte är värt att nämna.

en-dramatikers-dagbok-2002-2005Knausgård döljer inte sin koppling till fascism. Det vore svårt med titeln ”Min kamp” och en essä på 400 sidor om Hitler. I band 2 skriver han med beundran om Mishima och Jünger och värdet av att göra. Ord är i grunden tomma och kan alltid motsägas. Det är bara handlingen som räknas.  Samtidigt är det uppenbar att bara ett visst slags handlande räknas för Knausgård och det är inte lönearbete.

Fascism handlar i stor utsträckning om renhet. Om att utplåna det man upplever som smutsigt från den verkliga kroppen eller nationens symboliska kropp. Knausgårds utelämnandet av arbetet kan ses som ett led i hans strävan efter den här renheten. Att rensa bort de materiella omständigheter som ligger runt och smutsar ner en kall hård kärna av konst.

För Knausgård är livet något som händer i väntan på något annat. I sitt  arbete med att skriva in sin omvärld i ett enda verk skriver han ut sig själv ur världen. Att erkänna sitt eget arbete för brödfödan är att erkänna sitt eget beroende av omgivningen och omgivningens arbete. ”Relationer”, skriver han själv ”var till för att utplåna det individuella, klavbinda friheten, hålla tillbaka det som ville upp”.  Eller som Pinkham skriver:

Is Knausgaard’s work part of the long tradition of the art of the aristocracy, a tradition that depends on political inequality and economic exploitation? Is this why he isn’t afraid to talk about transcendence—because he’s lucky enough to be in a social position whose privilege allows him to forget about politics?

Troligen.

Norén är i sina dagböcker lika nedsänkt i politiken som han är i sina kontouppgifter. Han gör teatersamarbeten med flyktingar och rasar över regeringen och irakkriget. Man kan naturligtvis diskutera hur lyckat eller genuint hans politiska engagemang är, men han skriver inifrån samhället villkor. Han formas av dem och erkänner att han formas av dem, istället för att som Knausgård försöka slå sig fri från dem.

Medan Noréns dagböcker blir en teckning av sin samtid blir Min kamp en teckning av den privilegierades skräck inför att han är beroende av sin omvärld. Kanske är det ett porträtt av samtiden det också.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar, böcker

Lundagård: Förändring går inte att köpa

När politisk medvetenhet reducerats till medveten konsumtion har “normcore” som första klädtrend på länge chansen att vara politisk.

Tidigare publicerad i tidningen Lundagård.

Skal, skal, skal. Valmöjligheterna för dig som vill skydda din telefon och samtidigt uttrycka din högst unika personlighet är närmast oändliga. Är du typen som bara lever en gång? Smäll på med ett “YOLO”. Är du däremot lite trött på det här samhällets kapitalism och förtryck tycker jag du ska satsa på ett med hammaren och skäran. Det finns flera, men för den där verkligt radikala framtoningen funkar det nog bäst med rött. Så folk ser hur radikal du är.

Under april publicerade SydsvenskanGeneration ego”, en serie om oss nittiotalister. En ego-centrerad generation med stora krav på att “bli någon” på egen hand. Som hela tiden manas att uttrycka sin unika personlighet.
Hand i hand med det individfokus Sydsvenskan beskriver finns en konsumtionskultur. En unik snöflinga blir man genom sina medvetna köp, som ofta förkläds till politik. Kaffet är ekologiskt, tröjan är second hand. En personlig identitet får sitt uttryck i en yta av politiskt engagemang, som i sin tur uttrycks i att köpa rätt saker.

Kravet på att ständigt definiera sig gentemot sin omgivning har nu mötts av en ny mottrend: normcore. I stället för att försöka vara unik bejakar normcore omgivningens inflytande. Det är en rörelse som förflyttar sig bort från en ambition att sticka ut vilket präglat ungdomsmodet åtminstone sedan 60-talet.

Ungdomsmodets framväxt är tätt sammanvävt med 60- och 70-talets proteströrelser. Men där stilen tidigare var ytan på en i grunden upprorisk rörelse, är den i dag yta utan någon underliggande rörelse över huvud taget. Mobilskalen med hammaren och skäran och “YOLO” döljer trots allt likadana Iphones, producerad under lika vidriga förhållanden, men det ena ger en aura av att du vill krossa kapitalet. Upproret har blivit något som riskfritt kan köpas och säljas.

60- och 70-talets rörelser var rörelser som tog risker. De fyra studenter som mördades och nio som skadades av det amerikanska nationalgardet på Kent State University den fjärde maj 1970 var lika mycket en del av trenden som att lyssna på Hendrix. Skotten avfyrades under protester mot USA:s invasion av Kambodja, ett ställningstagande som var en utmaning av den rådande ordningen och på allvar skrämde ett etablissemang.

För att komma runt det överdrivna fokus på yta krävs ett nytt förhållningssätt till den. Klädtrenden normcore har under några månader slängts omkring på internet och i tidningar. Var det ursprungligen kommer från är svårt att säga, men den större spridningen kom när “trendforcasting-byrån”, K-Hole, plockade upp den för en tid sedan. En gång i tiden, menade de, föddes människor i gemenskaper och formade sin identitet. I dag föds människor som individer och måste finna sin gemenskap. Det här är inte hållbart. Många plockade upp begreppet från K-Hole, men få verkar ha läst om vad de faktiskt menade.

I Sverige fick normcore ett övervägande negativt mottagande, mycket på grund av att den missuppfattats som att klä sig riktigt otrendig. Patrik Lundberg skrev exempelvis (Aftonbladet 3/4 2014) att det ”är klassförakt i sin renaste form” att klä sig normcore. Precis som de flesta andra avfärdade han trenden som trams.

Jag håller inte med Patrik Lundberg, men man får förlåta honom eftersom han har rätt. Eller, han hade haft rätt om det han beskrev faktiskt var normcore. Fula kläder som något slags ironiskt fattigdoms- live hade bara varit smaklöst. Men det är inte det normcore är. Alla kan vara normcore, många är det redan. I Williamsburg är det normcore att vara hipster. I militären är det normcore att bära uniform. I Bingolotto är det normcore att klä sig som Leif “Loket” Olsson.

Normcore är att låta sig definieras av sin omgivning. Att acceptera att du är en produkt av omständigheterna och att det inte bara är okej, det är oundvikligt. Lika bra att acceptera det, sluta låtsas och gilla läget. Du behöver inte kämpa för att sticka ut. Ditt värde mäts inte i hur du avviker ut från gruppen, utan i hur du kompletterar den.

Kanske kan normcore hjälpa oss att nå bortom en ungdomskultur full av tomma ställningstaganden, till en kultur av faktisk politik. Genom att inte bara acceptera att vi alltid kommer vara bestämda av vår omgivning, utan aktivt bejaka det, går det att sluta lura oss själva att konsumtion som politik är tillräckligt. Kanske kan vi byta den där unika snöflingan mot en lavin, en rörelse där vi lyfter varandra och på allvar förändrar vår omgivning.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar, politik