Flamman: Inga superhjältar för vänstern

Tidigare publicerad i Flamman

Amerikanska superhjältar är ständigt aktuella på bio. I dagarna kommer ännu en i raden, den här gången med den mest amerikanske av dem alla: Captain America. Som namnet antyder är han tänkt som något av en symbol för den amerikanska drömmen. Skapad som propaganda under andra världskriget och med amerikanska flaggan på sin sköld står han alltid redo att slå tillbaka hoten mot den amerikanska drömmen.
I egenskap av att ha skapats som en maskot i krig är Captain America en ovanligt tydligt politisk superhjälte. Men även själva idén om en superhjälte är politisk. Det är en idé som går väl ihop med kapitalistiska och liberala idéer om individens framgång. Det är också en idé som går oerhört väl ihop med fascism. Berättelser om superhjältar är berättelser om individer. Individer som på grund av sin förmögenhet eller biologiska uppsättning är mer lämpad än andra att leda, ta ansvar och slå tillbaka invasioner av gigantiska rymdödlor.

Den tyske filosofen Herbert Marcuse (1898–1979) drömde i boken Eros och civilisation om en socialistisk hjälte, som var motsatsen till Nietzsches övermänniska. Någon som la inre asketism och vilja till makt bakom sig. En hjältesaga är en del av en mytologi, en överdriven förklaring av hur man bör agera. Enligt Marcuse kunde samhället bara nå bortom en stat där välstånd uppnås genom krig och förtryck genom att lämna den gamla idén om hjälten. I stället ville han se en i grunden kollektiv människa, som gör sig av med alla hjälteimpulser och vill göra livet till ett mål i sig. Det finns naturligtvis rent dramaturgiska problem med en kollektiv hjälte efter Marcuses modell. Att skapa sammanhang och identifikation med en stor grupp är svårare än med en individ. Men finns det då inget utrymme för den socialistiske superhjälten?

Ett intressant rollbyte finns i Mark Millars seriealbum Superman: Red Son från 2003. Här finns Stålmannen som alla känner honom sedan tidigare, men placerad i Sovjet istället för USA. Han får samma blygsamma uppväxt som i den ursprungliga amerikanska versionen – men i Ukraina i stället för i Kansas. När hans krafter upptäcks blir han Stalins högra hand och efter dennes död leder han som välvillig diktator Sovjet till världsherravälde. Det ikoniska S:et är utbytt mot hammaren och skäran.

”Red Son” bygger på en ganska slapp uppfattning om vad kommunism är. Men i hela berättelsen blir det tydligt hur svårt det är att förena en kollektiv samhällssyn med en hjälte höjd över massan. Stålmannen ger slutligen upp sina försök att ensam styra världen mot perfekt kommunism. Han inser att han svikit de hederliga gamla kommunistiska ideal som folket på landsbygden lärde honom. Eftersom han trots allt är den godhjärtade Stålmannen, inser han att idén om en ensam övermänniska är svår att förena med en tanke om gemensam strävan.

Några exempel finns det dock på populärkulturella hjälteskildringar som kan sägas vara vänster. Det kanske mest välkända exemplet är V för Vendetta,
liksom en del annat som skrivits av anarkisten Alan Moore. Efter att filmen gjort succé har den Guy Fawkes-mask som huvudpersonen ”V” bär även blivit en symbol som använts av demonstranter runt om i världen och aktivistgrupper på internet. Ironin i att de här maskerna tillverkas för låga löner av ett multinationellt bolag är svår att svälja. Men idén om en hjältestatus som är kollektiv är något annorlunda än vad vi ofta ser på film och kanske närmare vad Marcuse efterlyste.
Västerländsk civilisation har alltid glorifierat hjälten, skriver Herbert Marcuse. Den som offrar livet för staden, staten eller nationen. Sällan har man frågat sig om det etablerade verkligen var värt offret.
Kanske är det så att vi måste överge den gamla ordningen, den som hjälten försvarar, för att skapa ett humant samhälle. I sådana fall kanske ska vi vara tacksamma för att stjärnan på Captain Americas sköld inte är röd.

Lämna en kommentar

Under böcker, film, politik

När ingenting är roligt eftersom allting måste vara det

Tidigare publicerad på Rymden

Hur ska man leva och handla ställd inför en kraftlös ironi och förlamande skepsis? David Foster Wallace såg samtiden som präglad av en, en gång frigörande, ironi som blivit vårt mentala fängelse. I sitt författarskap kämpade han för att återupprätta det autentiska.

I David Foster Wallace författarskap finns en genomgående önskan att motarbeta det ironiska. Wallace ser det postmoderna, ironiska projektet som något, en gång frigörande, som nu blivit en begränsning. Den distans till tillvaron möjliggör en kritik som kräver ansvar – men ironi och skepsis förlamar och berövar oss möjligheten till handling och, i förlängningen, liv.

Vi är, menar Wallace, fångna i en ironisk samtid. Vi är så upptagna av att ”fatta skämtet”, att avkoda de lager av ironi som omger oss, och etablera en distans till verkligheten att vi berövar oss själva förmåga att känna något. I en ofta citerad intervju uttryckte Wallace sin stora frustration över den postmoderna litteraturens ständiga fokus vid ironi och vid distans.

Irony and cynicism were just what the U.S. hypocrisy of the fifties and sixties called for. That’s what made the early postmodernists great artists. The great thing about irony is that it splits things apart, gets up above them so we can see the flaws and hypocrisies and duplicates. [...] Sarcasm, parody, absurdism and irony are great ways to strip off stuff’s mask and show the unpleasant reality behind it. The problem is that once the rules of art are debunked, and once the unpleasant realities the irony diagnoses are revealed and diagnosed, “then” what do we do?

Vad vi håller på att göra, säger Wallace i en annan intervju, är att etablera en grogrund för fascism. Genom att inte ta något på allvar, genom att distansera oss från allt som kan beröra, skapar vi ett tomrum som en stark, auktoritär ordning mycket lätt kan fylla.

I sin bok Det politiska omedvetna uppmärksammar Fredric Jameson hur denna ironi är en kraftfull del av kapitalismen. I en värld där allt kan cirkulera på en marknad försvåras också en autentisk relation, då vad som helst när som helst kan brytas sönder när kapitalets logik kräver det. Som en möjlig utgångspunkt för motstånd nämner Jameson absurda och därför icke kommodifierbara sammanhang: religionen, nationalismen, släktskapet. Kulturella sammanhang som inte svarar mot universella sanningar är omöjliga sätta ett materiellt värde på. Du kan inte köpa eller sälja en övertygelse. Den kan nyttjas av kapitalismen, kapital kan locka till att byta övertygelse, men den kan aldrig säljas.

Den kapitalistiska realismens kraft bygger delvis på kapitalismens sätt att införliva och konsumera all föregående historia: detta är en effekt av dess ”ekvivalenssystem”, som kan tilldela alla kulturella objekt ett pengavärde, vare sig det är religiös ikonografi, pornografi eller Das Kapital. Att besöka British Museum, där objekten har slitits från sina livsvärldar och samlats ihop som om vi befann oss i ett rymdskepp som tillhör erövrande utomjordingar, är att ställas inför en kraftfull bild av hur denna process fungerar.

Så skriver Mark Fisher i sin bok Kapitalistisk realism. Han ringar därmed in ett av de grundläggande problemen med kapitalismen: dess ständigt pågående kommodifiering. I takt med att marknaden måste expandera, en förutsättning för tillväxt, börjar fler och fler saker inkluderas. Fler och fler saker får en prislapp – färre och färre saker står utanför ett system där de är möjliga att köpa. Detta är kapitalismens ”ekvivalenssystem”, som Fisher uttrycker det, och processen sväljer och verkar mest stärkas av det motstånd som riktas mot den. Det är därför det är möjligt att köpa en t-shirt med Ché Guevara, symbolen för motstånd har blivit bara ytterligare en köp- och säljbar image.

Søren Kierkegaard definierar religionen som det som är stötande för logiken, då det är själva svårigheten i tron som tillhandahåller dess belöning. Religionens essens är för honom att bli hängiven en position som är i grunden absurd – som står utanför det logiska sammanhanget. Det går inte att förneka Kierkegaards stora inflytande över Wallace författarskap. Kanske främst över hans religionsuppfattning i romanen Infinite Jest. Vad Wallace på ytan diskuterar må vara alkoholism och ett sätt att bekämpa denna, men det är uppenbart romanen igenom att han behandlar ett större beroende än så.

Den centrala symbolen i Wallace magnum opus Infinite Jest är ”The Entertainment”, en videokassett så fruktansvärt underhållande att vem som än ser den aldrig vill sluta. I ett tillstånd av fullständig kroppslig tillfredsställelse tynar åskådaren sakta bort framför en bildskärm, fri från alla begär utom detta enda: att fortsätta se på filmen. I slutändan dör varje person som ser den, då behov som att äta och dricka skulle betyda ett avbrott. De som separeras från filmen reduceras till ett stadium av total apati, viljelösa bortom sin drift att åter igen få se den.

Parallellerna till substansberoende är uppenbara, men genom att föremålet för beroendet är en videokassett knyter den an till vårt begär efter en nöjesindustri. Ett sondmatande yttre som tillhandahåller exakt det vi begär, utan motstånd. I den parodiska framtidsskildring av en kapitalistisk superstat i Infinite Jest är behovet av att fylla en existentiell tomhet genom konsumtion närvarande hos alla. Karaktärerna i Infinite Jest lider alla av en specifik form av Søren Kierkegaards förtvivlan. Att ”förtviflad icke vilja vara sig sjelf, eller ännu lägre: att förtviflad icke vilja vara ett sjelf, eller allra lägst: att förtviflad vilja vara en annan än sig sjelf, att önska sig ett nytt sjelf”. Genom droger, underhållning eller annan yttre materiell stimuli försöker karaktärerna, och implicit de flesta moderna människor, utplåna sitt jag, bli ett nytt själv. Wallace visar att det vi begär inte är det vi behöver. Det vi begär är istället det som i slutändan kommer att förgöra oss.

Mot denna tomhet ställer Wallace Anonyma alkoholister. Deras tolv steg diagnosticerar, snarare än skapar en illusion av att bota, samhällssjukdomen av avsaknad gemenskap. Genom sitt fokus på det naiva, det fåniga och inte bara det o- utan det anti-intressanta, påvisar Anonyma alkoholister hur det ironiskt distanserade alienerar människor från sig själva. Wallace målar upp Anonyma alkoholister som ett sätt att träda igenom ironin och tänka kring våra villkor på ett nytt sätt. Ett sätt att tänka bortom kapitalismen av samma slag som den potentiella motrörelse Jameson ser i religionen. Men till skillnad från religionen, som bär med sig ett arv av förtryck och kunskapsförakt, existerar Anonyma alkoholister hos Wallace utan ideologiska rester. Samtidigt är det liksom religionen en möjlig antirörelse mot den kraftlösa ironi och förlamande skepsis som samhället i dag kan sägas präglas av. Den förmår också, genom sin avsaknad av centralt trossystem bortom de tolv stegen, undgå ekvivalenssystemet. På sätt och vis är Wallace version av Anonyma alkoholister en utopisk vision, men den är också en möjlig mall för hur en kapitalistkritisk plattform för det icke kommodifierbara kan byggas.

Lämna en kommentar

Under böcker, politik

Kritik: Genom natten

Tidigare publicerad på Rymden

Genom natten blev Stieg Sæterbakkens litterära arv och testamente. Strax innan den svenska översättningen blev färdig beslutade han att avsluta sitt eget liv. Genom natten ansluter sig med andra ord till böcker som David Foster Wallaces The Pale King, Sylvia Plaths The Bell Jar och andra böcker vars mörker och meningslöshet har getts en än starkare känsla på grund av författarens öde.

Genom natten, Vertigo Förlag.

Karl Meyer har förlorat sin ende son. Lämnad med frågor kring sin egen roll i sonens självmord drivs Karl in i ett famlande efter mening i en tillvaro som inte tycks erbjuda annat än utslitna och tomma fraser. När han befinner sig som djupast i sin sorg berättar en vän om ett hus i Slovakien, där den som stiger in konfronteras med sin egen värsta fruktan. I hopp om att finna något som på allvar kan påverka honom reser Karl dit.

Att en bok blev författarens sista ger den alltid en märklig underton. Det är särskilt svårt att inte låta Sæterbakkens tragiska beslut färga läsningen av en bok så präglad av mörker, förlust och ett tröstlöst sökande efter mening. Det ger hela berättelsen en känsla av att vara på inget mindre än liv och död.

Det är också det allvaret som bär berättelsen, från den fruktansvärt starka inledningen till historiens kryptiska slut i Slovakien, över långa passager av till synes meningslös utfyllnad. När döden lagts fram som grunden för berättelsen övergår boken till att skildra ett äktenskaps uppståndelse och slut och familjelivet före sonens tragiska död. Hela boken tycks skjuta upp sin egen fråga, som om den var rädd att konfronteras med det den egentligen vill behandla. Men det underliggande dödstemat ger skildringarna av vardagslivet en helt annan ton än de annars hade haft. Tanken att detta inte kommer att vara för alltid, utan snart kommer att slås sönder, är hela tiden närvarande.

Men passagerna av vardagsliv, vardagsgiftermål, vardagsotrohet är trots allt inte mer än just skildringen av en vardag. För att skymta avgrunden där bakom krävs läsaren stundtals på både välvilja, tålamod och en redan existerande känsla av livets otillräcklighet. Men för den som redan ser meningslösheten i vardagen kan det väl ändå inte finnas mycket att hämta i den här vardagliga framställningen? För den som ändå tycker att livet är ganska trevligt försvinner snart den mörka undertonen in i småtråkiga trivialiteter.

Fast samtidigt som Genom natten är fylld av ett alldagligt liv som ibland mest känns som utfyllnad, är den också fylld av oerhört starka skildringar av sorg. Det är svårt att inte dela Karl Meyers förlamande saknad och skuld i de delar där den tränger fram. Bokens inledande stycke, om en saknad som likt kalla vågor sköljer över honom för att åter dra sig tillbaka, är en av de mest svåruthärdliga bilder av saknad jag någonsin läst. Sett som ett avsked, ett brev till de som överlevde honom, erbjuder Stig Sæterbakkens sista bok ingen tröst, men väl en inblick i livets tomhet.

Lämna en kommentar

Under böcker

Tristessens subversiva estetik

Tidigare publicerad på Rymden

Utanförskap är inte spännande. Det finns inget passionerat uppror i det händelselösa. Men Hassan Loo Sattarvandis romaner gör den meningslösa ledan greppbar och formar den till en samhällskritik.

fitta, tänkte jag och spottade ut den bitta eftersmaken och lade mig i gräset bakom buskaget och stirrade upp mot himlen som långsamt blev mörkare och mörkare, när kyrkklockorna ringde ut för att påminna mig om att ännu en timme var död och en lika död timme född, gick jag runt huset, ned till det gula dagiset och upp på Hagalundsgatan igen och förbi Pyramidlivs igen

Litteratur rör sig av tradition ofta med en dikotomi mellan stad och land, kultur och natur. Mot det civiliserade samhället ställs det oordnade, kaotiska. Ibland som något positivt, karnivalistiskt och spännande, men inte sällan som ett hot; något som vi inte har kontroll över och som när som helst kan tränga in i vårt ordnade liv.

I dag får förorten ofta ta naturens plats: ett kaos där lagar inte råder och tjuven är kung. Så är till exempel fallet i Jens Lapidus Snabba cash-trilogi (som Hassan Loo Sattarvandi för övrigt varit med och skrivit filmmanuset till), men även i den myt som förmedlas genom nyhetssändningar och politiska skräckvisioner: den oordnade förorten, där bilar brinner. Den blir motpolen till den myt som berättas om det ordnade, civiliserade centrumet.

Hagalund utanför Stockholm, skildrat i Loo Sattarvandis två romaner Still (2008) och Belägring (2011), är inget sådant uppluckrat kaos. Det ligger, stilla och oföränderligt, där det ligger. Men samtidigt saknar Hagalund all den rörlighet och dynamik som normalt associeras med staden. Loo Sattarvandis förort är ingen motpol, den saknar något att ställas upp mot. Det är istället ett limbo, en plats mellan två punkter där allting svävar fritt, en plats där ingenting händer.

I Still, som kom först av de två böckerna men utspelar sig senare, befinner sig berättarjaget Nemo i ett flöde av droger, arbetsförmedling och meningslöshet. Interpunktionens regler är upphävda i de långa textsjoken som boken utgörs av, strukturerade bara med hjälp av kommatecken och kursivering. Liksom den ena meningen inte går att skilja från den andra går inte heller dagarna att identifiera. Världen dubbelexponeras och läggs över sig själv. Samtidigt är det fysiska rummet fast, oföränderlig och framför allt avgränsat. Nemo tar sig aldrig utanför Hagalund, istället går han runt, runt, runt bland både hus och dagar som ser likadana ut.

Tristessen och bristen på struktur i livet skrivs fram som ett symptom på ett samhälle som inte erbjuder ett sammanhang. Även när Belägring börjar, i samma förort ett antal år tidigare, står tiden still. Fast när berättarjaget Caspian stönar över ledan och ångesten som stillaståendet för med sig stönar han till viss mån över en illusion. Det anas en rörelse framåt, det skönjs ett slut, det finns en potential till förändring. Caspian är, trots allt, bara en kille i högstadiet – en period när livet tycks stå still för många. Även om han, som titeln antyder, belägras av sin omgivning är han fortfarande en del av en gemenskap som samhället godkänner – som elev ingår han i ett sammanhang där att inte röra sig kan accepteras, till och med är nödvändigt. Han behärskar också situationen. Han är den enda eleven som lärarna spår någon framtid, duktig i skolan och förhållandevis skötsam.

Samtidigt berättas hela Belägring under ett telefonsamtal, en enda lång monolog från Caspian, och medan han talar rinner blodet från hans käke, som på något sätt slagits sönder under dagen. ”Det känns som att den håller på att lossna” säger han ”som att den ska falla av”. Som att han är på väg att förlora det språk med vilket han hittills kunnat forma världen. Meningsstrukturerna löses gradvis upp genom boken ju närmare vi kommer det tillfälle då Caspians käke blev sönderslagen. Mot slutet är vi bitvis tillbaka i det interpunktionslösa, oavgränsade flödet från Still.

Det intressanta är att flödet framträder när våld utövas mot Caspian från samhället, när en övermakt slår ner på honom. När en polis, till synes oprovocerat, misshandlar Caspian och hans vän spricker prosans fördämningar och får den att svämma över. Så länge Caspian berättar om sig själv som integrerad i en samhällsordning förmår det konventionella språket beskriva hans upplevelser. Men när den samhällsform som huvudpersonen i början av boken kunde vara en del av sviker honom krävs en annan litterär form för att beskriva det, den sanktionerade prosan räcker inte längre till.

Loo Sattarvandis formbrott blir en revolt mot en ordning hans karaktärer inte är en del av, men det är en revolt som också bygger ett fängelse. Den flödande och oformliga prosan berövar nämligen livet dess friktion och variation och låser jaget i en tristess.

Det Loo Sattarvandi skriver kan kallas ”tristessens realism”, en realism i två bemärkelser: för att det skildras en tillvaro på tomgång, men också för att ledan esteticeras och görs greppbar. Sara Danius, professor i estetik vid Södertörns högskola, har hävdat att realismen definieras av att den är knuten till aisthesis: sinnliggörande. Ingen spegel för världen som kallt återger vad som finns i den, utan ett sätt att varsebli världen, något som ger form åt det faktiska såsom det upplevs av våra sinnen. Loo Sattarvandi gör just detta, om än med ett okonventionellt motiv. Han möjliggör för läsaren att sinnliggöra, inte de faktiska uttrycken för en tristess, utan en psykologisk upplevelse av den. Den malande enformighet med vilken tillvaron binds samman i hans likformade prosa möjliggör en psykologisk spegling av ett skeende uppfattat från ett individuellt subjekt, fångat i ett samhälle som endast erbjuder leda. Berättelsen om tristessen och meningslösheten blir alltså en identifikation med den som sveks av ett sammanhang – den som lämnades utanför den gemenskap som samhället borde bestå i – och som där gick förlorad i ett enda, långt, oavgränsat flöde av leda.

jag drog i mig några bloss till, några rohypnol blandades ut i blodet och slutet av 747 spelades på radion och mina armar föll ned tungt, Vad är det för dag, undrade Saladin och jag tänkte, jag vet inte

Lämna en kommentar

Under böcker, politik

Lo que el amor les hace a los poetas – Det kärleken gör med poeterna

Tidigare publicerad på Rymden

Lo que el amor les hace a los poetas av Ezequiel Zaidenwerg.

Till svenskan av Philip Stålhandske. Lo que el amor les hace a los poetas no es trágico: es atroz. Les sobreviene una luctuosa ruina a los poetas que el amor captura, sin importar su orientación o identidad poética. El amor lleva al total desastre de la uniformidad a los poetas gay, a los poetas pansexuales y bisiestos, y a las poetas y poetrices feministas, fementidas o veraces; a los obsesionados con el género y a los degenerados por igual, y a los perversos polimorfos: y hasta los fetichistas de los pies del verso capitulan a las plantas del amor, que no distingue ideología, programa ni poética. A los vates de la torre de marfil los precipita del penthouse ebúrneo directo a planta baja. A los apóstoles del Zeitgeist, que proclaman sin empacho que la lírica está muerta, les permite insistir en el error y en sus prolijas parrafadas. Les produce una hemorragia palatal a los que comban parcos aforismos diagonales, a los herméticos de lata, a los que envasan sus versos al vacío, a los falsarios del silencio, y a los que fraguan haikus castellanos al itálico modo. A los puristas de la voz les corta en seco su dulce lamentar, y a los maniáticos del ritmo les quiebra las falanges, y estropea el íntimo metrónomo que llevan junto al corazón para marcar el paso de sus versos. Les compone el sensorio a los videntes y malditos y demás rebeldes e insurrectos sin razón ni causa poética, y les cura el desarreglo razonado de todos los sentidos. Desaloja de su noche oscura a los que piden luz para el poema en las cavernas del sentido, y los devuelve sin escalas a la trasnoche de la carne literal. Lo que el amor les hace a los poetas, con paciencia y mansedumbre, mientras las mariposas lentamente les ulceran el estómago y el páncreas poco a poco deja de funcionar, es harto inconveniente. A los que buscan con ahínco y precisión de cirujano la palabra justa, les arruina el pulso, y en lugar de dar la vida, la aniquilan en su afán. Y a los que con ardor y devoción persiguen un absoluto en el poema, como un grial todo de luz, tirante, diáfana y febril, les nubla las certezas, y el deseo mismo de saciar su ansiedad. Lo que el amor les hace a los poetas, inadvertidamente, mientras cosen y cantan y se atoran de perdices, es agudo, terminal y fulminante. Es un torrente arrollador de prosa, que espolea y multiplica, en progresión exponencial, a los zopencos y palurdos de la poesía: a los que cortan sin razón sus versos diminutos; a los jinetes compulsivos; a los diseñadores tipográficos del verso; a los que quiebran la sintaxis sin saber torcerla; a los que escarban en el éter a la busca de inauditos neologismos inaudibles; a los modernos sin pretexto; a los que creen descubrir la pólvora en sus versos balbucientes; a los contestatarios automáticos y a los porno-poetas; a los que sueltan grandes nombres por la densa fronda de sus poemas, como Hansel y Gretel esparcían migas; a los que impostan en su voz vacante los mohines de una infancia lobotomizada; a los poetas bellos y felices, caprichosos; a las tribus urbanas y los groupies de la poesía pubescente; a los poetas pop y los rockstars del verso; a los videopoetas y performers; a los ovni-poetas, voladores o rastreros, identificados; a los objetivistas sin objeto ni vista; a los que exigen que el poema se vista de mendigo; a los filósofos poetas; y a los cultores convencidos de la “prosa poética”. El amor, que mueve el sol y a los demás poetas, los lleva hasta el postrero paroxismo: los convierte en tierra, en humo, en sombra, en polvo, etcétera: en polvo enamorado. Y si resulta todavía que entre ellos se aman amorosos los poetas pares, felices en su amor solar sin escansión, como si fueran en verdad el uno para el otro un agujero negro de opiniones nebulosas, tácitas palmaditas en la espalda y comentarios tibios al pasar, enanos, enfriándose, se absorben entre sí y desaparecen. Det kärleken gör med poeterna är inte tragiskt, utan grymt. Kärleken för med sig ett sorgligt fördärv till till de poeter den fångar, utan att bry sig om poetisk riktning eller prägel. Kärleken för med sig likhetens katastrof till dem alla: från de homosexuella poeterna, till de pansexuella poeterna och de feministiska poeterna, både de förljugna och de sanningstrogna; till de besatta av kön och till de lika degenererade, de perverterat polimorfa: och till och med de med en fetisch för versfötter kapitulerar vid foten av kärleken som inte utskiljer någon politisk eller poetisk ideologi. Den sparkar ut barderna i elfenbenstornet från elfenbenspenthouset till bottenvåningen, raka vägen ner. Den låter Zeitgeistapostlarna, som utan att tröttna proklamerar att lyriken är död, hållas med sina felaktiga och urtråkiga föreläsningar. Den skapar gomblödningar i de som kämpar mot sneda och karga aforismer, i de lufttäta burkarna, i de som konserverar sina strofer i vakuumet, i tystnadens förfalskare, i de som smider spanska haikus i italiensk stil. Den kväver röstens ljuva ånger hos röstens puritaner och hos de besatta av rytmen fläker den upp falangerna och förstör den mysiga metronom som tickar i takt med hjärtat och märker ut versmåttens gång. Den justerar känseln hos de synska och de förbannade och de andra rebellerna och upprorsmakarna utan rätt eller syfte i poesin, den botar dem från den logiska oredan i alla sinnen. Den vräker de som ber om ljus för dikten ut ur deras mörka nätter i känslornas grottor, och för dem oupphörligen tillbaka ut i det litterära köttets midnatt. Det som kärleken tålmodigt och saktmodigt gör med poeterna, medan fjärilarna gradvis ger magsår och bukspottskörtlarna långsamt slutar fungera, är fruktansvärt jobbigt. Hos de som, med uthållighet och kirurgisk noggrannhet, söker det rätta ordet, hos dem förstör den pulsen och istället för att ge liv förgör den i sin iver. För de som med passion och hängivenhet jagar något absolut i dikten, som en graal av ljus, stram, transparent och febrig; för dem sveper den alla sanningar i dimma, liksom begäret att kväva oron. Det som kärleken gör mot poeterna, oundvikligen – medan de knåpar och sjunger och går runt sin heta gröt – är akut, slutgiltigt och plötsligt. Det är en överväldigande storm av prosa, som sporrar och exponentiellt mångdubblar poesins idioter och glädjedödare: de som utan anledning kortar sina korta verser; de med tvångsmässiga jamber; de som designar sina verser typografiskt; de som krossar all syntax utan att kunna förvränga den; de som gräver i skräpet på jakt efter ohörda outtalbara neologismer; de meningslöst modernistiska; de som tror att de återupptäckt elden i sina stammande verser; ”krossa systemet”-poeterna och porrpoeterna; de som namedroppar namn på namn ur sina dikters täta lövverk, som Hans och Greta strödde sina smulor; de som i sin tomma röst projicerar grimaserna från en lobotomerad barndom; de vackra och de glada poeterna: godtyckliga; storstadsstammarna och den pubertala poesins groupies; poppoeterna och rockbarderna; videopoeterna och performanceartisterna; ufo-poeterna, både flygande och krypande: utpräglade; objektivisterna utan objekt eller visshet; de som kräver att dikten kläs som en tiggare; de poetiska filosoferna; lantisar förtjusta i ”prosadikten”. Kärleken som rör solen och de andra poeterna, bär dem till den yttersta paroxysmen: gör dem till jord, till rök, till skugga, till damm, etcetera: till förälskat damm. Och om det skulle bli så att de, sinsemellan, älskvärt älskar varandra, de poetiska paren, lyckligt solandes i sin verslösa kärlek, som om de verkligen var skapta för varandra, ett svart hål för en åsiktsnebulosa, underförstådda knackningar i ryggen och ljumma kommentarer i förbigående, som röda dvärgar, kallnandes, absorberar de varandra och försvinner. Ezequiel Zaidenwerg (född 1981) är en argentinsk poet, översättare och doktor i litteraturvetenskap vid Universidad de Buenos Aires, för närvarande bosatt i Brooklyn, New York. Han publicerar översättningar av poesi till spanska på http://www.zaidenwerg.com/ och hans senaste bok, där ” Lo que el amor les hace a los poetas” ingår, finns att läsa här.

Lämna en kommentar

Under poesi

Public service announcement: Rymden är borta

Häromdagen upptäckte jag att kulturtidskriften Rymden, som jag tidigare har varit redaktör för, utan förvarning tagit ned sin hemsida. Det var tråkiga nyheter.

Rymden slutade visserligen publicera texter för ett tag sedan. Det var tråkigt redan det. Men sidan var också, även efter att nytt material slutat komma upp, ett arkiv bestående av hundratals texter, skrivna av huvudsakligen opublicerade författare. Nu är alla de texterna borta. Man får hoppas att alla hade kopior. Den som inte var så förutseende kan säker kontakta David och be att få sina texter, de måste ju ligga någonstans.

Jag kommer hur som helst lägga upp mina texter här över de närmaste dagarna. Så om ni tycker jag publicerar gamla grejer så är det för att det stämmer.

Lämna en kommentar

Under reaktioner

Museihatet

Tidigare publicerad i tidningen Lundagård 2/2014

Jag hatar museum. Vita, tysta rum där man stoppat in en massa skit för att jag ska titta på den. Det betyder inte att jag ogillar konst. Men allt jag kunde tänkas ha uppskattat någon annanstans dödas effektivt i en miljö som kräver att jag ska uppskatta allt i den. Det är omöjligt att fokusera i ett rum som försöker tvinga dig att göra bara det och inget annat.

Framförallt ogillar jag att de lyfter ut konst ur samhället och gör det till något frikopplat från människor. Det finns ett rum där det finns konst. Sedan finns det en värld utanför det rummet, och aldrig mötas de två.

Under en utställning på Phoenix konstmuseum 1996 – där amerikanska flaggan användes som dörrmatta, lades i pissoarer och användes som skrivpapper – stövlade en grupp Hell’s Angels-medlemmar in på museet. Motorcyklarna vrålade utanför. Väl inne på museet la de beslag på alla flaggor. Efter att prydligt ha vecklat ihop dem förklarade de med dämpade röster för museechefen att de var vietnamveteraner och inte tänkte tolerera att den flagga de slagits för behandlades såhär. Sedan gick de.

Amerikanska flaggan är mig ganska likgiltig, men de här amerikanska motorcykelknuttarna har ett bättre förhållande till konst än en hel del konstkritiker. De tar den på allvar. De ser konst som en del av samhället, en provokation i konst som en provokation gentemot samhället och en protest mot konst som en protest i samhället.

Det går alltså att tränga igenom det osynliga membranet mellan museeum och samhälle och göra konst relevant igen. Tyvärr går utvecklingen oftast åt andra hållet.

I Malmö visas just nu ett verk av den brittiska konstnären Banksy. Någon har hackat loss det från sin ursprungliga plats, apertheidmuren mellan Israel och Palestina som den protesterar mot, sålt det för en fantasisumma och fraktat det till ett annat land för att betraktas av en välmående publik över snittar. Jag har ärligt talat mer respekt för renhållningsarbetaren som råkade måla över ett Banksy-verk i London härom året. Hen var i alla fall inte pretentiös.

Lämna en kommentar

Under konst, krönika