Är Hugo Chávez regim demokratisk?

Denna uppsats skrevs i oktober 2010, som den del av mina spanskstudier vid Stockholms Universitet. Mycket är med andra ord daterat, men jag tänker mig att detta ändå kan vara klargörande inom vissa områden.

Hugo Chávez har sedan han kom till makten 1998 på flera sätt reformerat landet. De omfattande omarbetningar av domstolarna, konstitutionen och militärens roll som har gjorts har orsakat diskussion kring demokratins skick i Venezuela och även en kortvarig statskupp. Hur demokratisk är landets ledning?

Maxwell Cameron presenterar i Venezuela’s Hugo Chavez: Savior or Threat to Democracy? (Cameron 2001) fem olika böcker av olika inhemska författare och journalister som undersöker Chávez ledarskap och demokrati i dagens Venezuela. Där märks en tydlig kritik mot den nya, av Chávez genomdrivna, konstitutionen. Juan Carlos Zapata och Teodoro Petkoff uttrycker stark oro över den centralisering av makten hos presidenten som konstitutionen medför. Bland annat angrips de fullmaktslagar som ger presidenten möjlighet att införa förordningar i kraft av lag. Petkoff menar, enligt Cameron, att konstitutionen utgör en enkammarlagstiftning. Zapata jämför även lagen indirekt med fascism då han hävdar att Chávez varit influerad Norberto Ceresole, en argentinsk neofascist, i utvecklingen av sin politik byggd på maktcentralisering och en ”maximal” ledare (Cameron 2001, s.259-260)

Även militärens förändrade roll och tydligare inblandning i det civila har kritiserats. Cameron hävdar att ”perhaps the most alarming feature” (Cameron 2001 s. 257) av den nya konstitutionen är vad den inte innehåller. I den nya konstitutionen är de delar som deklarerar att militären är skyldig att upprätthålla demokratin borttagna. Chávez har även gett militären en mer aktiv civilt social och politisk roll. Militären har arbetat i ett antal sociala program, så som att bygga offentliga byggnader och vägar, dela ut mat och organisera utbildning och sjukvård i fattiga kvarter., något hans kritiker anser är ett farligt inträde av militären på civila områden (David 2008). Han har också, efter kuppförsöket mot honom 2002, ersatt en stor del av den militära ledningen med sina egna supportrar (Parish, Peceny & Delacour 2007).

Löjtnant R. N. David undersöker i Democracy in Hugo Chavez’s Venezuela (David 2008) Chávez-regimens demokratiska meriter. Han hävdar att Chávez ”tveklöst vill fortsätta regera, ungefär som en vald envåldshärskare, på livstid”, (David 2008, s. 19. Min översättning) men pekar samtidigt på de demokratiska meriter som Chávez faktiskt uppvisat. Även i de beslut som kan anses moraliskt tvivelaktiga, så som att minska domstolsväsendets makt eller använda militären i civila sammanhang, noterar David att Chavéz trots allt inte agerat odemokratiskt eller brutit några lagar. Han jämför också många av de sociala reformer Chávez genomför med de som Franklin D. Roosevelt genomförde under sin ”New Deal”. Båda har utstått samma kritik; att skapa en välfärdsstat som inte uppmuntrar hårt arbete. Han jämför även Chávez och USA inom mindre smickrande områden, såsom Chávez misstänkta stöd till Farc-gerillan. Även om Chávez agerande enligt David förtjänar kritik och ifrågasättande så är det, rent tekniskt, inte odemokratiskt och påminner starkt om USA:s tidigare ageranden.

Just det faktum att Chávez agerande har varit – och fortsatt är – lagligt är det som tydligast försvårar för hans kritiker. I Venezuela and the Collective Defence of Democracy Regime in the Americas (Parish et al. 2007) redogörs för den roll som Organization of American States (OAS) och USA har spelat i Venezuelas politik. Demokratiskt valda ledare i Latinamerika fördömde kuppen mot Chávez 2004, medan USA avvaktade. När Chávez återinstallerats vid makten välkomnades det officiellt av USA, men samtidigt hävdades det att Chávez själv hade del i skulden för kuppen. USA:s inställning till Chávez har varit tydligt negativ, men trots ansträngningar har de inte kunnat påvisa att landets ledning är odemokratisk. Istället hävdade Bush-administrationen att Chávez är ”en demokratisk ledare som regerar på ett trångsynt [’illiberal’] sätt” (Parish et al. 2007, s. 224. Min översättning).

Parish et al. noterar, med viss förvåning, att Venezuelas politiska konflikter huvudsakligen förs demokratiskt. Nästan alla medspelare i Venezuelas politiska spel uttrycker att de ansluter sig till demokratiska värderingar. Detta trots intensiteten i debatten och vissa deltagares benägenhet att kliva utanför den konstitutionella spelplanen, något båda sidor gjort sig skyldiga till. Vid förtroendeomröstningen 2004 hävdade oppositionen valfusk trots att både OAS och the Carter Center intygade att resultaten var fullt giltiga. (Parish et al. 2007) OAS generalsekreterare Insulza uttryckte även en viss irritation över oppositionen under valen till 2005 då oppositionen drog sig ur. ”Vi hade problem med Venezuelas opposition, som hävdade att de skulle dra sig ur [valet] om inte vissa villkor uppfylldes. Dessa uppfylldes och, trots det, drog de sig ur.” (Parish et al. 2007, s. 227. Min översättning) Det var också den bojkotten som gav Chávez möjlighet att, fullständigt lagligt, genomföra flera av de reformer oppositionen senare kritiserat honom för. (David, 2008) Chávez har å andra sidan hotat med att utlysa undantagstillstånd om inte kongressen inte gick med på att utöka hans tidigare nämnda förordningars auktoritet till att omfatta alla områden och inte bara budgeten. (Cameron, 2001)

Chávez egen syn på demokrati är svår att få grepp om. Arvelo Ramoz hävdar, enligt Cameron, att Chávez och hans parti ”har misslyckats med att definiera vad de menar med demokrati” (Cameron 2001, s. 261). Trots att Chávez är en demokratiskt vald ledare försökte han tidigt i sin politiska karriär få människor att låta bli att rösta då han ansåg att det stödde ett sjukt system, något som han dock senare övergav (Davids 2008). Han har också i intervjuer med Agustín Blanco Muños hävdat att demokrati inte kan leda till förändring och att parlamentariska institutioner är ”worthless except to plunder” (Cameron 2001, s. 264-265). Enligt Michael Derham ”hatar” många i Venezuela demokrati och 20 procent stödjer öppet autokrati (Derham 2002 s. 283-284). Det är möjligt att Venezuelas befolkning har en större tolerans för att ledare tar sig ”odemokratiska” friheter om det sker för, som de upplever, det allmännas bästa. Chávez skulle då spegla åsikterna hos en stor del av befolkningen. Detta är dock en direkt motsatt åsikt till den uppfattning Parish et al. uttrycker; att Venezuela är ett i grunden demokratiskt land. Man kan också fråga sig hur representativa för Chávez politik de citat som Cameron lyfter fram egentligen är.

Diskussion

Den största svårigheten med att avgöra Chávez-regimens demokratiska meriter är vilken definition av demokrati som ska användas. Baserat på den mest grundläggande definitionen av demokrati – en makthavare med majoriteten bakom sig i ett fritt, allmänt val – kan inte ens Chávez hårdaste kritiker hävda annat än att regimen är demokratisk. Meningsskiljaktigheter angående hans demokratiska meriter uppstår dock när man ser till hans detaljstyre. De socialistiska reformer Chávez genomför bryter inte mot några lagar, men sticker ändå i ögonen på de som anser att marknaden inte bör regleras. USA:s beslut att hänvisa till Chávez som en ledare som regerar ”in an illiberal way” (Parish et al. 2007, s. 224) har den dubbla betydelsen att kalla Chávez både trångsynt och ”inte liberal” i samma ord. Man kan fråga sig om det är Chávez kompetens eller socialistiska politik som angrips.

Frågan är till hur stor del den skillnad som råder mellan Chávezes uppfattning om demokrati, relativt den som är gängse i många andra länder – främst i väst – bara är olika perspektiv på begreppet. Chávezes finansminister, Ali Rodrígues Araque sa under sin tid som utrikesminister: ”Demokrati i ett land som Venezuela, vars vardag är en i fattigdom, är beroende av att ge majoriteten av landet möjlighet att delta. Det vill säga, att åtgärda fattigdomen blir statens främsta skäl att existera” (Parish et al. 2007, s. 225. Min översättning). Kanske är det prioriteringarna, och inte grunduppfattningen, som skiljer sig mellan Venezuela och västvärlden.

Referenser

Cameron, Maxwell A. (2001). Venezuela’s Hugo Chavez: Savior or Threat to Democracy. Latin American Research Review 36(3), s. 255-265.

Derham, Michael (2002). Undemocratic Democracy: Venezuela and the Distorting of History. Bulletin of Latin American Research 21(2), s. 270-289.

Parish, Randall; Peceny, Mark; Delacour, Justin (2007). Venezuela and the Collective Defence of Democracy Regime in the Americas. Democratization 14(2), s. 207-231.

David, R. Neal (2008). Democracy in Hugo Chavez’s Venezuela: Developing or Faltering Due to His Politics, Activities and Rethoric? Carlisle: U.S. Army War College

Vänstern och rasismen

Den slutgiltiga lösningen för de andra raserna, det fullständiga självmordet för den egna rasen; detta var mekaniken som styrde den moderna statens funktionssätt. Naturligtvis var det bara nazismen som drev spelet mellan den suveräna rätten att döda och biomaktens mekanismer till dess paroxysm. Men förhållandet tillhör i själva verket alla staters sätt att fungera. Alla moderna, kapitalistiska stater? Ja, men inte bara. Jag tror faktiskt – även om detta är en annan sak – att även den socialistiska staten och socialismen är precis lika märkt av rasismen som den moderna, kapitalistiska staten. Mittemot den statsrasism som växte fram under villkor jag redan talat om, uppstod en socialrasism som inte inväntade de socialistiska staternas uppkomst för att framträda. Redan vid spelets början, under 1800-talet, var socialismen en rasism. Se på Fourier i början av seklet, eller anarkisterna i slutet av samma sekel; i varje form av socialism kan man alltid återfinna den rasistiska beståndsdelen.

Men det är svårt att tala på det här sättet. Det blir som ett slags argumentation med hjälp av knölpåk; det saknas både längre resonemang och detaljerade exempel. Att demonstrera detta för er skulle kräva en ny rad föreläsningar, vilket jag i och för sig gärna skulle göra. I vilket fall, låt mig helt enkelt säga så här: det tycks mig som om socialismen på ett allmänt plan – i detta är det ett öppet påstående – när den inte ägnar sig åt de ekonomiska och juridiska problemen kring egendom eller produktionssätt i första hand, eller när den inte formulerar och analyserar problem kring maktens mekanik eller maktens mekanismer, inte kan låta bli att återanvända och återinvestera samma maktmekanismer som upprättas i den kapitalistiska eller industriella staten. En sak är i alla fall säker, och det är att temat kring biomakten som utvecklades mot slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet, inte bara har kritiserats av socialismen utan faktiskt också återanvänts av den, inplanterats, utvecklats och modifierats på vissa punkter, men absolut inte infrågasatts i grunden eller i sina olika funktionssätt. Själva idén om att samhällets, statens eller dess framtida forms främsta uppgift är att ta ansvar för livet, leda det, mångfaldiga det, uppväga dess risker, genomströmma det och begränsa dess biologiska nycker och möjligheter verkar ha övertagits i oförändrat skick av socialismen. Detta får konsekvenser för varje socialistisk stat som ska utöva rätten att döda, utplåna eller diskvalificera. Därför finner man naturligtvis att rasismen – rasismen av evolutionär typ, en biologisk rasism och inte en rent etnisk rasism – arbetar för fullt i de socialistiska staterna (av Sovjetunionens slag) vad gäller mentalsjuka, brottslingar, politiska motståndare och så vidare. Detta vad gäller staten.

Lika intressant tycks det mig nämligen – vilket länge utgjort ett problem för mig – att det inte bara är på den socialistiska statens nivå som man påträffar rasismen, utan också i de olika former av socialistisk analys och det socialistiska projektet under hela 1800-talet. När socialismen, i vilken form det än må vara, har talat om övergången från den kapitalistiska staten till den socialistiska staten som avhängig de ekonomiska villkoren [...] så har den inte, åtminstone inte omedelbart, behövt rasismen. Men alla de gånger socialismen tvingats insistera på problemet kring kampen, kampen mot fienden, utplånandet av motståndet inom det kapitalistiska samhället (när det alltså har handlat om att tänka kring den fysiska konflikten med klassmotståndare inom det kapitalistiska samhället) så har rasismen återuppstått [...] Rasismen behövs inte när det bara handlar om att eliminera motståndaren ekonomiskt, att beröva honom hans privilegier.

[...] Hur lyckas man upprätthålla biomakten samtidigt som man utövar krigets rättigheter, det vill säga dödens funktion och rätten att mörda, om man inte tar vägen genom rasismen? Detta var problemet, och jag tror att det alltjämt är problemet.

– Ur ”Samhället måste försvaras” av Michel Foucault, översatt av Karl Lydén

Kapitalistisk realism

[D]et är enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Denna slogan sammanfattar på ett exakt sätt vad jag menar med ”kapitalistisk realism”: den utbredda känslan att kapitalismen inte bara är det enda gångbara politiska och ekonomiska systemet, utan också att det nu är omöjligt att ens föreställa sig ett koherent alternativ till det.

Den kapitalistiska realismens kraft bygger delvis på kapitalismens sätt att införliva och konsumera all föregående historia: detta är en effekt av dess ”ekvivalenssystem”, som kan tilldela alla kulturella objekt ett pengavärde, vare sig det är religiös ikonografi, pornografi eller Das Kapital. Att besöka British Museum, där objekten har slitits från sina livsvärldar och samlats ihop som om vi befann oss i ett rymdskepp som tillhör erövrande utomjordingar, är att ställas inför en kraftfull bild av hur denna process fungerar.

[D]et var enkelt för det postfordistiska kapitalets förespråkare att presentera sig som opponenter till status quo, som modigt gjorde motstånd mot en trögt organiserad arbetarrörelse som ”poänglöst” strävade efter att upprätthålla en fruktlös ideologisk antagonism som tjänade fackpamparnas och politikernas syften men gjorde föga för att faktiskt befrämja förhoppningarna hos den klass de utgav sig för att representera. Antagonismen är nu inte lokaliserad i det yttre, i en konfrontation mellan klassblock, utan i det inre, i psykologin hos en arbetare som i egenskap av en arbetare är intresserad av gammalmodig klasskonflikt, men i egenskap av någon med en pensionsfond samtidigt är intresserad av att maximera avkastningen av sin investeringar. Det finns inte längre någon identifierbar yttre fiende. Konsekvensen, hävdar Maratzzi, är att det postfordistiska arbetarna liknar de gammeltestamentliga judarna efter att de lämnat ”slavlägret”: frigjorde från ett slaveri de inte hade någon önskan att återvända till, men också övergivna, vilans i öknen, utan att veta hur de ska komma vidare.

To tell people how to lose weight, or how to decorate their house, is acceptable; but to call for any kind of cultural improvement is to be oppressive and elitist. The alleged elitism and oppression cannot consist in the notion that a third party might know someone’s interest better than they know it themselves, since, presumably smokers are deemed either to be unaware of their interests or incapable of acting in accordance with them. No: the problem is that only certain types of interest are deemed relevant, since they reflect values that are held to be consensual. Losing weight, decorating your house and improving your appearance belong to the ‘consentimental’ regime.

– ur Kapitalistisk realism av Mark Fisher

Ge mig tusen pyttesmå scener!

I senaste numret av Lundagård skrev jag en artikel om hur satsningar i kulturbudgeten är ett politiskt ställningstagande för en ”arenakultur”. Tydligen hade den kommit upp på internet härom veckan utan att jag hade märkt det.

 När så stora nedskärningar görs i kulturbudgeten följer naturligtvis prioriteringar. Frågan är vilken sorts kultur det då satsas på. En kultur som de flesta endast konsumerar, där ett fåtal skapar  kvalitativ konst som är till för resten av oss att ta till oss? Eller fyller själva skapandet av konst ett syfte i sig, även när kvaliteten på det som produceras inte alltid är den bästa? Frågan om var pengarna ska läggas är i grunden en fråga om vad kultur ska vara.

Här finns hela artikeln att läsa. Tråkigt att rubriken fick kortas på internet, men jag antar att min deleuzereferens inte var så fyndig som jag ville tro. Det ska också sägas att hela artikeln bygger till väldigt stor del på Rasmus Fleischers teorier och texter, vilket kanske inte riktigt framkommer i den utsträckning det borde.

Tintin

Allt har redan sagt och det mesta som sagts har varit ganska korkat. Med några undantag.

1. Tanvir Mansur (en bra person på många sätt) som påpekar att det är frågan om att flytta tidningar tio meter och inte om bokbål
2. Rasmus Fleischer som ifrågasätter vilka det faktiskt är som får uttala sig i frågan och vilken typ av debatt det ger
3. Kitimbwa Sabuni som redan har fått så mycket skit man kan få för att säga ganska självklara saker

Elpënor – Willy Kyrklund

Nu psy­ko­lo­gi­se­rar jag litet, men för­fat­ta­ren har ju det över­ta­get emot recen­sen­ten att det är för­fat­ta­ren som har skri­vit boken, och då gäl­ler det för recen­sen­ten att ha något annat över­tag, näm­li­gen att han gene­rellt vet bättre; också ifråga om det som för­fat­ta­ren skri­vit så vet recen­sen­ten var­för han har skri­vit det, hur det kom­mer sig osv.

– Willy Kyrklund, intervjuad i 90-tal.

Jag har alltid skämts lite för att jag inte gillar Willy Kyrklund. Alla jag känner eller läst vars omdöme jag värderar när det gäller litteratur är eniga om att han är fantastisk. En av få svenska författare av Nobelprisklass. Ett av vår tids stora författarskap. Men jag tycker han är så tråkig.

Det är samma sak med Cortázar, men där kan jag ändå i viss mån underbygga mitt ointresse, se vad andra uppskattar och peka på vad jag inte uppskattar med det. Hos Kyrklund är det svårt att hitta den utgångspunkten, att ens förstå vad det är folk ser i det här ganska platta författarskapet. Vilket bara understryker känslan av att jag missar något centralt.

Kanske är det någon estetisk idé hos mig, att varje bok jag läser ska öppna en dörr (och med någon slags ideal framtid där alla dörrar står öppna och ljus flödar in, vinden blåser i håret o.s.v.). Kyrklund öppnar inga sådana dörrar, målar bara upp den och beskriver låsmekanismerna.

Den enda gång jag verkligen uppskattat Kyrklund var när min lärare i litteraturvetenskap, som doktorerar på Kyrklund, avslutade vår lektion om Odysséen med att läsa ett par rader ur Elpënor högt. Det var framförallt känslan i rösten, uttrycket för att det här var en författare han fullkomligt älskade, som gjorde stycket så bra, men jag tyckte också om användandet av hexametern och tecknandet av en bakomhistoria till Odysséen. Jag har alltid tyckt om den typen av upprorshistoria, som vill slita bort lögnen utan att för den sakens skulle gå utanför fiktionen. Som Strändernas svall gör, för att ta ett exempel som ligger nära tillhands.

Kyrklund tycks vilja skissa den ”lilla människans” Odyssé; den bortglömda birollsinehavaren utan de stora aspirationerna sätts här i centrum. Det är ett uppror inom Homeros, precis av det slag jag tycker om. Det är inte Homeros utan Odysseus och Odysseus röst Kyrklund gör upp med. Odysseus röst är överhetens röst och den lögn den förmedlar är överhetens lögn. Istället tecknar skeendena underifrån, från historiens mest perifera karaktär: Elpënor, rorsmannen som faller ner från Kirkes tak och dör. En slags inomlitterär proletär läsning, skulle man kunna säga.

Men är det verkligen så spännande? Det är inte som att Odyssén inte redan rymmer det här upproret. Bristerna i historien ligger blottlagda eposet igenom, berättade av en karaktär som framställs som en silvertungad lögnare. Mest framstår det som en litterär gestaltning av en ganska banal läsning av Iliaden. En accentuering av en redan synlig aspekt av verket, men på ganska vacker hexameter.

Johannes Anyuru om etnotism och rasism

[N]är den ansvariga för Stockholms poesifestival på affischen för höstens upplaga av festivalen river sönder en nazistflagga under rubriken ”Vi välkomnar det främmande”, upprepas i en död, ritualiserad form AFA:s överstrukna och sönderslagna hakkors; när de övriga riksdagspartiernas representanter [...] insisterar på att Sverigedemokraterna faktiskt är rasister, är det ett märkligt eko av den talkör som 1992 överröstade Carl Bildt och Birgit Friggebo med ropet ”Vi är många, vi är starka, krossa rasismen nu”; när omfattande demonstrationer genomförs i svenska städer dagen efter valnatten upprepas nittiotalets antinazistiska demonstrationer, men de framstår som kraftlösa och tomma [...]. Fienden slåss ju inte längre på gatan utan sitter i riksdagen.

Frågan vi bör ställa oss är inte varför det politiska etablissemanget, och kanske också vi själva, står så totalt handfallna inför etnotismens retorik att vi börjar likna [...] zombies, som ju i de moderna zombiefilmerna vandrar omkring i stormarknader och river ner varor från hyllorna helt enkelt därför att det var vad de gjorde när de levde. Frågan bör istället vara varför dessa upprepningar alltid tvingas leta efter Hitler i Åkesson, och framförallt varför vårt tänkande i frågan kring hur man bekämpar det mångkulturella samhällets fiender politiskt tycks ha frusits ner under nittiotalet, så vår omedelbara reaktion på SD:s framgångar är att återvända dit.

Om man hade tolkat bränderna i förorterna som en del av arbetarklassens totala alienation i ett ekonomiskt system som enbart är förmöget att tilldela dem rollen som reservarbetskraft, istället för resultatet av ett kulturellt definierat ‘utanförskap’, hade det inte bara varit svårare för SD att vinna poäng på dessa bränder, utan man hade också kunnat se konflikten, för att tala med Hardt och Negri, kommunicera direkt med maktens hjärta, även om den till makten kanske bara ropar: ‘Hörs vi? Hallå? Finns vi? Hallå?’ Om vi bara hade varit förmögna att betrakta vår vår egen inblandning i Afghanistan som just ett krig, som en geopolitisk konflikt om råvaror och internationell prestige istället för som en utslätning av en störning, en harmonisering av ett brus, en polisiär insats [...] hade vi kanske inte blivit så förvånade över att kriget också når hit, till en gata i julhandelns Stockholm, och vi hade inte känt oss tvungna att än en gång tolka en konflikt som ett utslag av mångkulturalismens och integrationens misslyckande, utan tvärt om kunna ställa vissa viktiga frågor om kriget mot terrorismen och vår egen neutralitet. Om vi inte hade sovit, för att kunna drömma –

– ur ”Birgit Friggebo och multikulturalismens ängel” av Johannes Anyuru i Glänta 2.11