Ni två blir aldrig en

Det går inte att vara allt för en annan människa – ändå försöker vi. Philip Stålhandske drömmer om nya relationsformer där vi inte antas dela allt.

Tidigare publicerad i Tidningen Lundagård nr 2 2015

orpheus-returns-from-the-pursuit-of-eurydice.jpg!Blog

Orfeus återvänder från jakten på Eurydike – Henri Martin

Sommaren 2013 avslutade jag och min dåvarande partner ett treårigt förhållande. Det var första gången någon av oss gjort slut och plötsligt befann vi oss i helt nya roller som ”ex”.

Vi hade bilden av att bli människor som för varandra hade dött. Osaliga andar som endast kom tillbaka om natten för att utkräva hämnd eller gråta av sorg. Ingen av oss kände riktigt igen sig i den bilden, men den är egentligen fullkomligt rimlig. För vad som förväntas av människor som är tillsammans är att göra två liv till ett. När de bryts isär måste det ju betyda döden.

Det är ett märkligt samhälle vi lever i, när det gäller relationer. Å ena sidan ses det som helt normalt att skaffa dejtingappar som Tinder och prova på samtliga singlar i stan. Å andra sidan antas det oftast vara självklart att det är just ”prova på” vi gör. För allt ska mynna ut i den där enda, som du ska tillbringa resten av livet fram till skilsmässan med.

Det är lätt att vilja ge upp. Göra som singlarna i SVT:s relationsserie Gift vid första ögonkastet och överge valfriheten till förmån för expertmatchning. I serien parades tre heterosexuella par ihop som ansågs ha goda förutsättningar att passa. Ett arrangerat äktenskap i modern tappning.

Kulturen är fylld av exempel på längtan tillbaka, till en tid där det fanns tydliga regler för vad en relation innebar.

Längtan finns tydligt i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (2013), där huvudpersonen Ester Nilsson tycks ha gått tillbaka till moralen att den som en gång gett sig till dig i köttet för alltid är bunden till dig i själen. Hon skriver en essä om hur hon ser religiösa samlevnadsregler som något som har sitt ursprung i hänsyn, en omtanke om en människas välbefinnande och känslor. Sen har det kanske stagnerat i stela ritualer. Men, antyds det, någonstans i de rigida regelverken fanns genuin omtanke. ”Varför är det inte så längre, det vore så skönt”, tycks hon säga mellan raderna.

Det är en förståelig reaktion, men inte utan problem. Det arrangerade äktenskapet är en produkt av ett annat samhälle. Ett annat ekonomiskt system, en annan kvinnosyn.

Så hur kan vi tänka på förhållanden på sätt som är lika nya som vårt samhälle? För tänk om problemet varken är att hitta den rätta eller att få en relation att hålla hela livet, utan just de föreställningarna.

Om det saknas nya tankar lär det vara svårt att hitta alternativ. De offentliga diskussioner som förs kring förhållanden tar sällan steget vidare och frågar sig om det är just på det traditionella sättet ett förhållande ska se ut. När DN-krönikören Hanna Hellquist exempelvis ifrågasatte idén att man ska leva tillsammans med någon livet ut (DN 20/2) handlade det om att hitta någon du kan skilja dig från. Inte leva tillsammans med på ett nytt sätt, utan samma gamla – fast med nödutgång.

Kanske är det vår negativa bild av 60- och 70-talets olika former av sexuella kollektiv och partnerbyte som skrämmer oss. Bilden verkar vara något i stil med Lena och Göran i Lukas Moodyssons film Tillsammans, om ett hippiekollektiv på 70-talet. Deras öppna förhållande består mest av att Lena ligger med vem hon har lust med och att Göran blir ledsen.

Det kan tyvärr vara en ganska realistisk bild. Att försöka konstruera relationer på nya sätt är både osäkert och smärtsamt. Samtidigt är det svårt att hitta skildringar av den fasta tvåsamheten som inte är skildringar av begränsningar, av leda och inte sällan av våld. Men det handlar inte om att ligga runt, eller sexuell lössläppthet. Det handlar om hur vi konstruerar våra liv och vår samvaro. De flesta väntar sig att den du ligger med också ska vara den du delar dina dagliga problem med, kommer hem till, uppfostrar barn med. Vi ställer upp det omöjliga kravet på människor att de ska vara allt för oss och att vi ska vara allt för dem. Hjälpa oss att bära både drömmar och vardag, dela allt. Man vet, innerst inne, att det inte går att vara allt för varandra. Ändå envisas vi med att försöka.

Naturligtvis finns det människor som provar vägar utanför den traditionella mallen för en relation. I offentligheten syns de däremot inte så mycket. Var finns dagens motsvarighet till C. J. L. Almqvists Det går an? 1839 väckte den skandal med sin skildring av två människor som älskade varandra, men levde sina liv var för sig. Då var det främst sex utanför äktenskapet som upprörde, men än i dag framstår Almqvists idé om en tvåsamhet där allt inte ingår som överraskande progressiv.

Det finns också en maktaspekt. I essän ”Till hovets lov: vad en jämlik äktenskapslagstiftning egentligen innebär” (Män förklara saker för mig, 2015) påpekar Rebecca Solnit att reaktionära kristnas värsta farhågor på sätt och vis stämmer: Homosexuellas rätt att gifta sig hotar äktenskapet. Det hotar den institution där den ena partens nycker har kontrollerat den andre under århundraden. Plötsligt finns två människor som ses som jämlikar i en relation, utan de olika roller som kvinnor och män tilldelas. Och det fungerar i alla fall inte sämre.

Det antyder också något oroande om det monogama förhållandet. Att kravet på total hängivenhet kanske är en maktfråga. En relation där den ena parten knyter den andra till sig för ständig tillgång, desperat fastklamrad som en parasit på undersidan av ett djur som kunde växt till något stort och vackert om ingen sugit livet ur det. Det var också ungefär så Almqvists Sara beskrev det i Det går an, för nära 200 år sedan. Hon, eller Almqvist, förmådde vända den insikten till ett nytt sätt att leva, bortom idén om att samla fysisk intimitet, ekonomisk gemenskap och känslomässig närhet i en enda person.

Frågan är om vi klarar det även i dag, eller om vi är dömda att fortsätta vandra som osaliga andar. På jakt om natten efter den arma själ vi kan suga kraften ur för att få livet åter.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar, böcker

En sedelärande historia om de fattiga, socialisterna och samhällsordningen

Max_Liebermann_Kindervolksküche

Det föll sig så, att en onsdagskväll i februari i Svea Rikes syderligare trakter, en folksamling anlände till det socialdemokratiska Folkets hus för att ta i anspråk en lokal de bokat för fattigvård.

Nu visade det sig att det var en dumhet de begått, för lokalen de så naivt trott sig ha tillträde till, bara för att de hade bokat den, var inte deras att bruka. På frågan var de fattiga nu skulle vårdas, eller vem som beslutat att det bästa stället att vårda de fattiga var någon annanstans, slogs dörren igen och ett klick i låset lät förstå att det var en fråga som bäst diskuterades av någon annan.

Hade det nu varit så ordnat, att några män från borgerlighetens förnämsta representanter funnits på plats, hade saker och ting sannerligen inte gått så städat till. En bokad tid är trots allt en bokad tid och tid är pengar. Att på det här viset förvägra människor tillträde till sin bokade tid hade därför rent av varit stöld, och man hade med all rätt ropat på polis.

Det var väl för väl att de enda som fanns på plats var ett fattigt trasproletariat och en samling socialister. Och sedan vi vet, att den fattiges rikaste tillgång är hans tid, av vilken han har nog av att han spenderar den på att slå dank på gatorna, för att få sig ett småmynt, kan han gott avvara lite tid här och där till bättre behövande. Något som väl socialisterna, med sina drömmar om lika fördelning till alla och envar, måste förstå.

Därför skreks det inte på polis, för det verkade som socialisterna hade skam nog i kroppen att inse att varken den moraliska eller jordiska lagen var på deras sida. Så de ställde upp sin fattighjälp på gården utanför Folkets hus. Det var dem till heder, då en dummare samling socialister lätt hade kunnat få för sig att ”Folket” faktiskt inbegrep dem, eller, gud förbjude, till och med de fattiga. Men detta var socialister med förnuftet i behåll, och de förstod gott att ”Folket” endast var en retorisk figur, som man inte kunde ta så allvarligt på, utan att det blev tråkigheter. Att det skulle vara ett hus som tillhör alla och envar var en tanke som ingen var dum nog att föresväva sig, då konsekvenserna därav hade varit så långtgående att det är rent av skrattretande.

Vi vet alla, att när en socialist felas, så griper han efter gatstenen. Man får tacka en lycklig stjärna för att gården var asfalterad, så de fattiga inte kom till skada av socialisternas oansvariga beteende, utan i lugn och ro kunde njuta av den friska luften. Ett liv de inte tycks kunna få nog av, då envar kan se dem ute och i rörelse, även på dagar som för de flesta skulle förefalla olämpliga för friluftsliv. Vilken annan förklaring, än en djup kärlek till utomhuset kan väl finnas till ett beteende som för borgaren, studenten eller till och med arbetaren förefaller så oskönt? Ja, allt tycktes sannerligen vara till det bästa, och kanske var det gott att borgerligheten och mer hårdföra socialister höll sig borta, i stället för att rubba på den ordning som naturen så lämpligt ordnat. Man hade annars kunnat få för sig att vi degenererat och förfallit sedan Strindbergs dagar, till ett samhälle där alla och envar kunde få vård och hjälp på ingen annan grund än att de är människor.

Lämna en kommentar

Filed under politik, reaktioner

Karin Boye om skapelsen

På vilken undrets tröskel blev den stora meningen form i linje och rörelse?

På samma undrets tröskel, där ljus blev ljus och ton blev ton. På förälskelsens skapartröskel

Det encelliga urdjuret med sitt enda dunkla sinne drev genom dunkelt enahanda. Då greps det av havsförälskelse och skapade havet genom att utbilda ett känselsinne, så att väte-syremolekylerna fick mening – och väta och frisk kylighet gjorde sitt inträde i världen; greps av rymdförälskelse och skapade den tonande rymden genom att utbilda ett hörselsinne, så att luftvågorna fick mening – och sus och ton gjorde sitt inträde i världen; greps av kosmisk förälskelse och skapade det strålande universum genom att utbilda ett synsinne, så att eterdallringarna fick mening – och färg och ljus gjorde sitt inträde i världen. Så skapade en evig förälskelse världen till sin mening.

– Ur Kris av Karin Boye

Lämna en kommentar

Filed under citat

Vi måste föreställa oss Stoner lycklig

stoner

Stoner – John Williams (Natur och kultur). Översättning Rose-Marie Nielsen

Tidigare publicerad på Lundagårds kulturblogg.

De flesta liv är meningslösa. Det är kanske den svåraste insikt jag någonsin nått, om jag ens nått insikt om det. Den så hyllade personliga utvecklingen, snuttefilten och piskan under 90-talistens barndom, berättade aldrig om meningslösheten.

John Williams roman Stoner har kanske främst blivit berömd för sin unika framgångssaga. Skriven av en skicklig men bortglömd författare, till synes dömd att följa floden av litteratur ut i havet av glömska, återuppstod den plötsligt som kultroman. Att den handlade om ett liv som utifrån sett var misslyckat gjorde återvändandet så mycket starkare.

Stoner är en bok om ett liv som bara… pågår. William Stoner, en enkel bondson, kommer till universitetet för att lära sig agronomi. Väl där tar han en obligatorisk introduktionskurs i litteratur och förälskar sig i ämnet. Försjunker i arbete och tragglar på, tills han tragglar sig ända fram till en lektorstjänst. Där blir han kvar och världen har sin gång. Han gifter sig olyckligt och får ett barn. Har en affär. Små händelser utan någon historisk betydelse, som de flesta liv.

Williams litterära återuppståndelse var på sätt och vis en fiktion i sig. Han var en prisbelönt författare redan under sin livstid, även om man naturligtvis kan falla i glömska trots att man varit prisbelönt. På sätt och vis ger det ännu en dimension av memento mori till det hela: tro inte att dina jordiska segrar gör något avtryck i slutändan. Tomhet, tomhet, allt är tomhet.

Trots det är det troligen romanen som färgat av sig på verkligheten, mer än tvärt om. För när William Stoner i slutet av romanen ligger på sin dödsbädd reflekterar han över ett liv som utifrån sett måste vara ett misslyckande. En samling halvdana segrar och ett antal förluster. Måttlig framgång. Ljumhet. Genom att romanen om honom återupptäckts görs hans förluster till en seger och vi kan för en liten stund övertygas om vår egen betydelse.

Det är också därför vi måste föreställa oss honom lycklig. Vilka andra alternativ finns det för en student? Den milda borgerlighet som Stoner beskriver och som, med lite tur, väntar oss vid examen erbjuder inget annat än det här. Anspråkslöshet. Ljumma segrar. Lite gift då och då för sköna drömmar och mycket gift för en skön död, medan världen snurrar utanför. En vag misstanke om meningslösheten i det kunskapssamlande vi gjort till vårt syfte. Så säger de sista människorna, och de blinkar.

Förlåt, det här blir en översentimental och alldeles för identifikatorisk läsning. Visst kan man anlägga ett mycket mer kritiskt perspektiv. Den där ”klara och ärliga” romansen med en studentska, är den ett obligatorisk inslag i alla universitetsromaner? Och Williams gör det lite för lätt för oss att tycka om Stoner. Det är för friktionsfritt, han tycks inte ha mycket till en ogin eller småaktig sida. Höjd över alla futtiga kamper om prestige går han orörd genom livet, buren av en etik som höjer sig över moralen. Lite mer hade han gott kunnat smutsas ner.

Så kan man läsa. Eller så låter man sig bäras av romanens varma grundton, ut i världen, övertygad av den poetiska sidan av sin egen trötta och meningslösa existens. Det är upp till dig.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, recensioner

Kulturblogg, Solnit och Park

Lundagårds kulturblogg har lanserats för, vad kan det var, fjärde gången? Men för första gången verkar den faktiskt ha fått upp farten nog för att jag ska våga informera om den.

Jag har gjort mitt för att bidra. Dels med lite neojournalistiskt tyckande om varför Dan Park är en ickefråga. Det handlar mest om min käpphäst när det gäller konst, dvs att upplösa begreppet ”konst” som en avgränsad sfär.

Senast skrev jag en helt vanlig bokrecension av Rebecca Solnits bok Det avlägset nära.

Vissa recensenter har beskrivit Det avlägset nära som ”svindlande”. Det beror väl på vad man lägger i ordet, och visst finns det ögonblick när perspektivet svävar upp och iväg för ett ögonblick. Men ”svindlande” antyder det okända som plötsligt uppenbarar sig. Det som får oss att tvivla på ”vad” och ”varför”, då något vi trodde var en sanning visar sig ha vilat på en allt för ostadig grund.

Det är snarare ”lågmäld” som är ordet som dyker upp. Solnit strävar inte efter att slå undan den grund vi står på, utan efter att utforska det liv som utspelar sig ovanpå den där grunden, en aspiration som påminner om Thomas Espadals Mot konsten. Men Solnit gör det bättre.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar, reaktioner, recensioner

Arbetaren: Oscar Wilde som irländare

Tidigare publicerad i Arbetaren 43/2014

oscar-den-heligeOscar Wilde var irländare. Det var en nyhet för mig och om det kom som en nyhet för dig är det knappast märkligt. Den brittiska historieskrivningen har svalt honom och gjort honom till en av sina egna – något han kanske inte skulle vara allt för ledsen för om han bevittnat. Få har så effektivt som Wilde anammat, kanske till och med förkroppsligat, den brittiska torra stilen och ”stiff upper lip”.

För den irländske litteraturvetaren Terry Eagleton kom upptäckten hur få som känner till Wildes hemland däremot som en överraskning. Inte ens Eagletons Oxfordstudenter – som ville specialisera sig på Wilde – var bekanta med mannens nationalitet, än mindre med hans mammas kamp för irländsk självständighet. Ur förvåningen kom en önskan att skriva om Wilde och lyfta fram honom som irländare. Eagleton har främst gjort sig ett namn som marxistisk litteraturteoretiker. Från början var också tanken att arbetet om Oscar Wilde skulle bli teoretiskt, men ur materialet växte i stället pjäsen Oscar den helige fram, ett slags grekisk tragedi med komiska drag. Nu har den kommit i svensk översättning av Erik Andersson.

Oscar den helige placerar oss tillsammans med Wilde i hans cell. Där väntar han på rättegången om hans homosexualitet, en rättegång som skulle sluta med straffarbete och förvisning. I sin cell besöks han av sin mor, sin vän och sin svekfulle älskare. Han förs inför domstolen och hånar, sin vana trogen, den brittiska skenheligheten innan han skickas iväg: först till fängelset, sedan vidare till exil och fattigdom. En tragedi med sann dramatisk ironi, där publiken redan från början vet vilket mörkt öde som väntar den vitsande Wilde.

Den marxistiska teorin försvann inte när materialet gick från litteraturhistoria till pjäs. Eagleton lyfter fram Wilde som postkolonial gestalt. Han låter Wildes försvarstal förena kampen för att få sin sexualitet erkänd med sin identitet som irländare och sin socialism i ett ironiskt särplockande av det brittiska styret.

Radikal i sin vägran att ta hänsyn till något annat än sig själv och sin njutning blev Wilde ett hot mot den brittiska ideologin. Att vägra bry sig om något annat än yta blev bitande kritik när det brittiska imperiets grymhet låg fullt synlig för den som ville titta. Han hånade britternas ”djup” som ett sätt att slippa ta ansvar för vad de gjorde. ”Är det så underligt att de misstror vad de ser med tanke på vad de gjort med halva världen?” säger han, i Eagletons gestaltning. ”I stället flyr de till en inre plats de kallar sanningen.”

Åtalet för sodomi framställs som en skenmanöver, ett försök att göra sig av med en kritiker som med stor pricksäkerhet hotade stabiliteten i det brittiska imperiet. Alliansen mellan arbetare och intellektuella hade blivit allt för stark, makten behövde agera.

Pjäsen sattes först upp 1989, i en tid då den brittiska kolonialhistorien på Irland låg i öppen dager. IRAs kamp rasade som hårdast, med grovt våld från båda sidor. Irlands ekonomiska boom låg ännu i framtiden. Man led fortfarande av skadan britterna gjort.

Men Wilde är ingen entydig hjälte. Hans besökare är engagerade i såväl den irländska självständighetskampen som i den socialistiska rörelsen. Wildes ivriga särplockande av varje pose och hans vägran att ta något seriöst, allra minst sin egen död, kontrasteras mot en verklighet där få kan kosta på sig sarkasm medan de kämpar för att överleva.

Det är en fortsättning på den kritik mot poststrukturalismen Eagleton bedrivit i sin teori. Genom att stundtals låta Wildes ironiska yta rasa visar han på gränserna för ironi och cynism. Förr eller senare måste en smärtsam konfrontation komma till stånd för att något ska hända, politik är i grunden det som gör ont. Wildes ironiska fasad rämnar och den smärtsamma sanningen att en död i landsflykt och ensamhet väntar runt hörnet tränger sig på.

Huvudpersonen Wildes repliker är en pricksäker parafras på stilen och maneret i den verklige Wildes litteratur. Eagleton låter sin Wilde balansera på gränsen till parodi, men utan att kantra.

Det är också stilen som, i sann Wilde-anda, är den stora behållningen. Torr, brittisk humor, levererad med finess. En eloge till Erik Andersson som lyckats föra över det till svenska så snyggt. Pjäsen blir en viktig påminnelse om den inomeuropeiska kolonialismen. Den är också en demonstration av både de svårigheter och möjligheter som det innebär att kombinera de förtryckta gruppernas olika kamper. Framför allt är den fruktansvärt rolig.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, dramatik, recensioner

Dags att vakna: Om fascismen vid universitetet

Universitetet har ett brunt arv. Historien går inte att skriva om, men dagens studenter måste sträva efter att förstå vilken kunskap universitetet producerar – och för vilka intressen.

Tidigare publicerad i Lundagård nr 6 2014

Fascismens frammarsch i Europa möts av en motrörelse. Efter revolutionen i Ukraina 2013 formades rörelsen ”Studenternas självförsvar”, en allians mellan liberala och vänsterautonoma studenter som ockuperade utbildningsdepartementet för att hålla de fascistiska partierna Svoboda och Högra sektorn ute.

Att något liknande skulle ske i Sverige är osannolikt. Vintern 2013 undersökte jag det politiska engagemanget bland studenter (Lundagård nr 2, 2013). En sak blev uppenbar: Svenska studenter som grupp är inte en politisk kraft. Vi ser oss inte i första hand som studenter. Andra konfliktlinjer delar oss i grupper: våra framtida yrken, våra föräldrars yrken, våra partimedlemskap. Dessutom är vi ekonomiskt svaga och utan inflytelserika poster i samhället. Vi saknar politiska organisationer med brett stöd. Deltagandet i kåren är marginaliserat och kårpolitiken avpolitiserad.

Många som tänker på studenter som en politisk kraft associerar säkert till 68-rörelsen och dess studentuppror. Visst var vänsterrörelsen högljudd och hade inflytande, men den representerade en grupp studenter, inte studenterna som grupp. Majoriteten stod utanför rörelsen.

För att hitta en tid när studenter som grupp utövade faktiskt inflytande måste vi titta längre tillbaka i tiden. Vi måste tillbaka till tiden då universitetet bara var något för en mycket liten grupp av befolkningen. Historien därifrån är knappast smickrande.

vasakarven-och-jarnroret-om-den-langa-bruna-skuggan-fran-lundI sin nyutkomna bok Vaskärven och järnröret: Om den långa bruna skuggan från Lund beskriver Per Svensson Lunds universitets fascistiska arv. Mycket tid ägnas åt studentkårens möte den 6 mars 1939, som handlade om ”judeimporten”, det vill säga om Sverige skulle ta emot ett tiotal judiska läkare som mitt under den pågående Förintelsen sökte uppehållstillstånd i Sverige.

Kåren hade ingen formell makt i frågan, men ställningstagandet var principiellt viktigt. Över 1 000 studenter, närmare hälften av alla som studerade vid Lunds universitet, samlades i AF-borgen. Extra högtalare var placerade i både övre och nedre Ateneum.

På ena sidan stod de som argumenterade för att hjälpa på plats, för att Sverige inte kunde ta hand om hela världen. På andra sidan stod de kulturradikala, de kristna och de vänsterinriktade studenter som stödde läkarnas rätt att i Sverige få skydd från Nazityskland.

Hur var tidsandan, den där kvällen när studenterna samlades i Stora salen i AF-borgen? Litteraturprofessorn Fredrik Böök hade talat inför studenterna om att bejaka stormens herre, det vill säga Hitler. Lundagårds allt för nazikritiska redaktion hade avsatts och ersattes av en betydligt brunare uppsättning. Lund präglades av en nazivänlig våg.

Dagens skiljelinjer fanns även då, men Lunds studenter kunde yttra sig och tala med en röst som togs på allvar. Innan studentkårens möte var slut den där marskvällen 1939 hade studenterna röstat emot att Sverige skulle ta emot några judiska läkare.

Fascism och rasism vid universitetet lever inte bara i form av nazistsympatier. Den lever också i hur universitet, världen över, historiskt fungerat som ideologisk försvarare av förtryckande system.

Den judiske filosofen Walter Benjamin skrev en gång att samtliga delar av vår kultur samtidigt är dokument över det förtryckande system som krävdes för att skapa demDe traditioner som bär kulturarvet bär även barbariet vidare genom historien. Våra universitet och deras ritualer är inga undantag.

Den brittiska kolonialismen planerades och administrerades av människor som inte sällan utbildats vid Oxford och Cambridge, centrum för den västerländska humanismen. Läkare vid Rasbiologiska institutet i Uppsala fanns bland undertecknarna till stöd för de judiska läkarna. Trots det var de också i vetenskapens namn med och skapade rötterna till fascismens skeva människobild. Därigenom legitimerade de en människosyn som innebar utrotning.

Oavsett på vilka grunder något görs så finns det ingen neutral position till fascism. Studenter vid svenska universitet må i dag sakna både förutsättningar och intresse för att som grupp ta ställning för eller emot det faktum att fascismen just nu sprider sig över Europa. Det betyder inte att vi kan avsäga oss ansvaret att förstå den politiska funktionen av vår kunskap och vårt lärosäte. Vi har en skyldighet att se att kunskap alltid är för någon, för något syfte. Universitetets kunskap måste behandlas som kunskap som gynnar makten. Det ligger på oss att kritiskt angripa den, även om det skulle innebära att ockupera utbildningsdepartementet.

Lämna en kommentar

Filed under politik, reaktioner