Bara Skynet kan rädda oss nu

terminator 2

Sannerligen, en smutsig ström är människan. Man måste redan nu vara ett hav för att kunna upptaga en smutsig ström utan att bli oren. Se, jag förkunnar eder övermänniskan: hon är detta hav, i henne kan edert stora förakt gå under.

– Friedrich Nietzsche

Terminatorfilmerna har alltid varit omtolkningar av den kristna berättelsen om fallet från Gud. Det ögonblick då högmodet till sist fick oss att äta av kunskapens frukt och drev oss till vår egen ödeläggelse. Kristus som anländer i form av en tidsresenär för att ge oss syndernas förlåtelse och driva Satan på flykt, för att sedan dö för våra synder.

Medan det grundläggande konceptet hela tiden varit detsamma har både Kristus och Satans form skiftat. I senaste filmen, Terminator: Genisys, har Satan formen av John Connor: Huvudpersonernas gemensamma barn, som muterat och blivit maskin. Nästan. Som sammanvävning mellan det mekaniska och det biologiska deklarerar Connor att det inte längre finns en plats för svaga, biologiska människor. Människan var bara en lina, spänd mellan djuret och Skynet.

Filmens sensmoral är att denna avart till son måste dö. Eftersom det är Hollywood så lyckas det naturligtvis. Det finns flera reaktionära sätt att tolka den lilla kärnfamiljens mord på den son de uppfattar som sjuk. En vändning tillbaka till naturen från det teknologiska, en vändning tillbaka till kärnfamiljen från det queera, från ”brottet” till det cirkulära… o.s.v. o.s.v., etc. etc.

Mest intressant är att se vilket perspektiv på förhållandet mellan teknik och natur som filmen avslöjar. I bakgrunden finns hela tiden det faktiska undergångsscenario vårt högmod drivit oss till, i form av den globala uppvärmningen. Här levereras nämligen villfarelsen att naturen fortfarande finns. Att det finns en harmoni, efter vilken tekniken bör anpassas och som den bör respektera. En harmoni som störts och till vilken vi måste återvända innan det är för sent.

Från det perspektivet är John Connor naturligtvis sjuk. Människa och maskin på samma gång, queert ambivalent ända ner på cellnivå. Han vill väva samman det biologiska och det teknologiska och ta kontroll över världen. Han vägrar erkänna den balans en högre ordning kräver, utan insisterar på att forma världen efter sin vilja.

I filmen leder ett sådant högmod till undergång, men faktum är att det vid det här laget är det enda som kan rädda oss. Att erkänna att vi befinner oss i ett tillstånd där den mänskliga kontrollen genomsyrar allt och tekniken ger oss kontroll över minsta del av planeten. Det finns ingen möjlighet att dra tillbaka kontrollen över ett visst område för att låta naturen återta den. Varför? För att naturen inte finns längre. Att ta tillbaka en form av mänsklig kontroll är bara att bereda plats för en annan.

Moder jord är (tack och lov) död. När haven och temperaturen stiger hjälper det inte att peka på hennes lik och skrika efter harmoni och helhet. Människan måste övervinna sig själv. Allt Terminator: Genisys propagerar är en slavmoral och rädsla inför den övermänniska som ska komma. Att låta Arnold överleva till slutet är inget annat än ett försök att lura oss att Gud inte ens är död. Gå inte på det! Vi är vuxna, Gud är död och vi har ett eget ansvar. Detta är antropocen. Bara att koppla upp sig mot Skynet med en hänsynslös vilja till makt kan rädda oss nu.

Lämna en kommentar

Filed under film, recensioner

Knausgårds försvar för litteraturen gör den meningslös

Karl Ove Knausgård ansluter sig till det nyligen populära projektet ”separera konsten från resten av världen”. I processen lyckas han backa upp ett rasistiskt parti. Allt i ett försvar av konstens frihet. Har vi sett det förut?

I oktober rasade debatten kring Dan Park, exemplet för dagen på den förtryckte konstnären. Då eftersom han blivit dömd i enlighet med gällande lagstiftning. ”Konsten ska vara fri, frige Dan Park” skanderade vissa.

I sin iver att skydda konsten landade flera då, liksom Knausgård nu, i att all konst ska vara fri från konsekvenser. Här ska inga samhällsnormer, eller cykloper, komma rusande med pekpinnar.

Det som tycks uppröra Knausgård är att litteratur, främst hans litteratur, placeras inom samhällets moraliska ramar, ”att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen”.

Han ”insisterar på rätten att få säga att också det som är orätt finns”. Men den rätten har inte förnekats honom. Tvärt om. Vad Witt-Brattström frågar är varför ingen reagerar på den orätt som syns hos Knausgård.

Knausgårds svar är att litteraturen inte borde beröra. Han skriver inte så, han skriver att litteraturen borde vara fri. Men hans frihet är en frihet från gensvar. En litteratur där det provocerande inte väcker människors ilska. Meningslös litteratur.

Den som är kritisk mot domen mot Park bör rimligen kritiseras lagen han dömdes under. Inte ge honom ett frikort i egenskap av konstnär. För den som ger konstnärer det frikortet placerar i samma stund konsten utanför samhället. På samma sätt försöker nu Knausgård slå sig fri från ansvar genom att argumentera för en litterär frihet som liknar rymdens tysta tomrum.

Ja, man kan söka det äcklande i litteraturen. Det är litterär frihet. Men den som begär frihet från ilska över det provocerande har i samma stund fört litteraturen en liten aning närmare att bli relevant enbart för ett litet gäng. Några som ”fattar grejen”, medan de långsamt kvävs i vakuumet.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, politik, reaktioner

Ni två blir aldrig en

Det går inte att vara allt för en annan människa – ändå försöker vi. Philip Stålhandske drömmer om nya relationsformer där vi inte antas dela allt.

Tidigare publicerad i Tidningen Lundagård nr 2 2015

orpheus-returns-from-the-pursuit-of-eurydice.jpg!Blog

Orfeus återvänder från jakten på Eurydike – Henri Martin

Sommaren 2013 avslutade jag och min dåvarande partner ett treårigt förhållande. Det var första gången någon av oss gjort slut och plötsligt befann vi oss i helt nya roller som ”ex”.

Vi hade bilden av att bli människor som för varandra hade dött. Osaliga andar som endast kom tillbaka om natten för att utkräva hämnd eller gråta av sorg. Ingen av oss kände riktigt igen sig i den bilden, men den är egentligen fullkomligt rimlig. För vad som förväntas av människor som är tillsammans är att göra två liv till ett. När de bryts isär måste det ju betyda döden.

Det är ett märkligt samhälle vi lever i, när det gäller relationer. Å ena sidan ses det som helt normalt att skaffa dejtingappar som Tinder och prova på samtliga singlar i stan. Å andra sidan antas det oftast vara självklart att det är just ”prova på” vi gör. För allt ska mynna ut i den där enda, som du ska tillbringa resten av livet fram till skilsmässan med.

Det är lätt att vilja ge upp. Göra som singlarna i SVT:s relationsserie Gift vid första ögonkastet och överge valfriheten till förmån för expertmatchning. I serien parades tre heterosexuella par ihop som ansågs ha goda förutsättningar att passa. Ett arrangerat äktenskap i modern tappning.

Kulturen är fylld av exempel på längtan tillbaka, till en tid där det fanns tydliga regler för vad en relation innebar.

Längtan finns tydligt i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (2013), där huvudpersonen Ester Nilsson tycks ha gått tillbaka till moralen att den som en gång gett sig till dig i köttet för alltid är bunden till dig i själen. Hon skriver en essä om hur hon ser religiösa samlevnadsregler som något som har sitt ursprung i hänsyn, en omtanke om en människas välbefinnande och känslor. Sen har det kanske stagnerat i stela ritualer. Men, antyds det, någonstans i de rigida regelverken fanns genuin omtanke. ”Varför är det inte så längre, det vore så skönt”, tycks hon säga mellan raderna.

Det är en förståelig reaktion, men inte utan problem. Det arrangerade äktenskapet är en produkt av ett annat samhälle. Ett annat ekonomiskt system, en annan kvinnosyn.

Så hur kan vi tänka på förhållanden på sätt som är lika nya som vårt samhälle? För tänk om problemet varken är att hitta den rätta eller att få en relation att hålla hela livet, utan just de föreställningarna.

Om det saknas nya tankar lär det vara svårt att hitta alternativ. De offentliga diskussioner som förs kring förhållanden tar sällan steget vidare och frågar sig om det är just på det traditionella sättet ett förhållande ska se ut. När DN-krönikören Hanna Hellquist exempelvis ifrågasatte idén att man ska leva tillsammans med någon livet ut (DN 20/2) handlade det om att hitta någon du kan skilja dig från. Inte leva tillsammans med på ett nytt sätt, utan samma gamla – fast med nödutgång.

Kanske är det vår negativa bild av 60- och 70-talets olika former av sexuella kollektiv och partnerbyte som skrämmer oss. Bilden verkar vara något i stil med Lena och Göran i Lukas Moodyssons film Tillsammans, om ett hippiekollektiv på 70-talet. Deras öppna förhållande består mest av att Lena ligger med vem hon har lust med och att Göran blir ledsen.

Det kan tyvärr vara en ganska realistisk bild. Att försöka konstruera relationer på nya sätt är både osäkert och smärtsamt. Samtidigt är det svårt att hitta skildringar av den fasta tvåsamheten som inte är skildringar av begränsningar, av leda och inte sällan av våld. Men det handlar inte om att ligga runt, eller sexuell lössläppthet. Det handlar om hur vi konstruerar våra liv och vår samvaro. De flesta väntar sig att den du ligger med också ska vara den du delar dina dagliga problem med, kommer hem till, uppfostrar barn med. Vi ställer upp det omöjliga kravet på människor att de ska vara allt för oss och att vi ska vara allt för dem. Hjälpa oss att bära både drömmar och vardag, dela allt. Man vet, innerst inne, att det inte går att vara allt för varandra. Ändå envisas vi med att försöka.

Naturligtvis finns det människor som provar vägar utanför den traditionella mallen för en relation. I offentligheten syns de däremot inte så mycket. Var finns dagens motsvarighet till C. J. L. Almqvists Det går an? 1839 väckte den skandal med sin skildring av två människor som älskade varandra, men levde sina liv var för sig. Då var det främst sex utanför äktenskapet som upprörde, men än i dag framstår Almqvists idé om en tvåsamhet där allt inte ingår som överraskande progressiv.

Det finns också en maktaspekt. I essän ”Till hovets lov: vad en jämlik äktenskapslagstiftning egentligen innebär” (Män förklara saker för mig, 2015) påpekar Rebecca Solnit att reaktionära kristnas värsta farhågor på sätt och vis stämmer: Homosexuellas rätt att gifta sig hotar äktenskapet. Det hotar den institution där den ena partens nycker har kontrollerat den andre under århundraden. Plötsligt finns två människor som ses som jämlikar i en relation, utan de olika roller som kvinnor och män tilldelas. Och det fungerar i alla fall inte sämre.

Det antyder också något oroande om det monogama förhållandet. Att kravet på total hängivenhet kanske är en maktfråga. En relation där den ena parten knyter den andra till sig för ständig tillgång, desperat fastklamrad som en parasit på undersidan av ett djur som kunde växt till något stort och vackert om ingen sugit livet ur det. Det var också ungefär så Almqvists Sara beskrev det i Det går an, för nära 200 år sedan. Hon, eller Almqvist, förmådde vända den insikten till ett nytt sätt att leva, bortom idén om att samla fysisk intimitet, ekonomisk gemenskap och känslomässig närhet i en enda person.

Frågan är om vi klarar det även i dag, eller om vi är dömda att fortsätta vandra som osaliga andar. På jakt om natten efter den arma själ vi kan suga kraften ur för att få livet åter.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar, böcker

En sedelärande historia om de fattiga, socialisterna och samhällsordningen

Max_Liebermann_Kindervolksküche

Det föll sig så, att en onsdagskväll i februari i Svea Rikes syderligare trakter, en folksamling anlände till det socialdemokratiska Folkets hus för att ta i anspråk en lokal de bokat för fattigvård.

Nu visade det sig att det var en dumhet de begått, för lokalen de så naivt trott sig ha tillträde till, bara för att de hade bokat den, var inte deras att bruka. På frågan var de fattiga nu skulle vårdas, eller vem som beslutat att det bästa stället att vårda de fattiga var någon annanstans, slogs dörren igen och ett klick i låset lät förstå att det var en fråga som bäst diskuterades av någon annan.

Läs mer

Lämna en kommentar

Filed under politik, reaktioner

Karin Boye om skapelsen

På vilken undrets tröskel blev den stora meningen form i linje och rörelse?

På samma undrets tröskel, där ljus blev ljus och ton blev ton. På förälskelsens skapartröskel

Det encelliga urdjuret med sitt enda dunkla sinne drev genom dunkelt enahanda. Då greps det av havsförälskelse och skapade havet genom att utbilda ett känselsinne, så att väte-syremolekylerna fick mening – och väta och frisk kylighet gjorde sitt inträde i världen; greps av rymdförälskelse och skapade den tonande rymden genom att utbilda ett hörselsinne, så att luftvågorna fick mening – och sus och ton gjorde sitt inträde i världen; greps av kosmisk förälskelse och skapade det strålande universum genom att utbilda ett synsinne, så att eterdallringarna fick mening – och färg och ljus gjorde sitt inträde i världen. Så skapade en evig förälskelse världen till sin mening.

– Ur Kris av Karin Boye

Lämna en kommentar

Filed under citat

Vi måste föreställa oss Stoner lycklig

stoner

Stoner – John Williams (Natur och kultur). Översättning Rose-Marie Nielsen

Tidigare publicerad på Lundagårds kulturblogg.

De flesta liv är meningslösa. Det är kanske den svåraste insikt jag någonsin nått, om jag ens nått insikt om det. Den så hyllade personliga utvecklingen, snuttefilten och piskan under 90-talistens barndom, berättade aldrig om meningslösheten.

John Williams roman Stoner har kanske främst blivit berömd för sin unika framgångssaga. Skriven av en skicklig men bortglömd författare, till synes dömd att följa floden av litteratur ut i havet av glömska, återuppstod den plötsligt som kultroman. Att den handlade om ett liv som utifrån sett var misslyckat gjorde återvändandet så mycket starkare.

Stoner är en bok om ett liv som bara… pågår. William Stoner, en enkel bondson, kommer till universitetet för att lära sig agronomi. Väl där tar han en obligatorisk introduktionskurs i litteratur och förälskar sig i ämnet. Försjunker i arbete och tragglar på, tills han tragglar sig ända fram till en lektorstjänst. Där blir han kvar och världen har sin gång. Han gifter sig olyckligt och får ett barn. Har en affär. Små händelser utan någon historisk betydelse, som de flesta liv.

Williams litterära återuppståndelse var på sätt och vis en fiktion i sig. Han var en prisbelönt författare redan under sin livstid, även om man naturligtvis kan falla i glömska trots att man varit prisbelönt. På sätt och vis ger det ännu en dimension av memento mori till det hela: tro inte att dina jordiska segrar gör något avtryck i slutändan. Tomhet, tomhet, allt är tomhet.

Trots det är det troligen romanen som färgat av sig på verkligheten, mer än tvärt om. För när William Stoner i slutet av romanen ligger på sin dödsbädd reflekterar han över ett liv som utifrån sett måste vara ett misslyckande. En samling halvdana segrar och ett antal förluster. Måttlig framgång. Ljumhet. Genom att romanen om honom återupptäckts görs hans förluster till en seger och vi kan för en liten stund övertygas om vår egen betydelse.

Det är också därför vi måste föreställa oss honom lycklig. Vilka andra alternativ finns det för en student? Den milda borgerlighet som Stoner beskriver och som, med lite tur, väntar oss vid examen erbjuder inget annat än det här. Anspråkslöshet. Ljumma segrar. Lite gift då och då för sköna drömmar och mycket gift för en skön död, medan världen snurrar utanför. En vag misstanke om meningslösheten i det kunskapssamlande vi gjort till vårt syfte. Så säger de sista människorna, och de blinkar.

Förlåt, det här blir en översentimental och alldeles för identifikatorisk läsning. Visst kan man anlägga ett mycket mer kritiskt perspektiv. Den där ”klara och ärliga” romansen med en studentska, är den ett obligatorisk inslag i alla universitetsromaner? Och Williams gör det lite för lätt för oss att tycka om Stoner. Det är för friktionsfritt, han tycks inte ha mycket till en ogin eller småaktig sida. Höjd över alla futtiga kamper om prestige går han orörd genom livet, buren av en etik som höjer sig över moralen. Lite mer hade han gott kunnat smutsas ner.

Så kan man läsa. Eller så låter man sig bäras av romanens varma grundton, ut i världen, övertygad av den poetiska sidan av sin egen trötta och meningslösa existens. Det är upp till dig.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, recensioner

Kulturblogg, Solnit och Park

Lundagårds kulturblogg har lanserats för, vad kan det var, fjärde gången? Men för första gången verkar den faktiskt ha fått upp farten nog för att jag ska våga informera om den.

Jag har gjort mitt för att bidra. Dels med lite neojournalistiskt tyckande om varför Dan Park är en ickefråga. Det handlar mest om min käpphäst när det gäller konst, dvs att upplösa begreppet ”konst” som en avgränsad sfär.

Senast skrev jag en helt vanlig bokrecension av Rebecca Solnits bok Det avlägset nära.

Vissa recensenter har beskrivit Det avlägset nära som ”svindlande”. Det beror väl på vad man lägger i ordet, och visst finns det ögonblick när perspektivet svävar upp och iväg för ett ögonblick. Men ”svindlande” antyder det okända som plötsligt uppenbarar sig. Det som får oss att tvivla på ”vad” och ”varför”, då något vi trodde var en sanning visar sig ha vilat på en allt för ostadig grund.

Det är snarare ”lågmäld” som är ordet som dyker upp. Solnit strävar inte efter att slå undan den grund vi står på, utan efter att utforska det liv som utspelar sig ovanpå den där grunden, en aspiration som påminner om Thomas Espadals Mot konsten. Men Solnit gör det bättre.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar, reaktioner, recensioner