En sedelärande historia om de fattiga, socialisterna och samhällsordningen

Max_Liebermann_Kindervolksküche

Det föll sig så, att en onsdagskväll i februari i Svea Rikes syderligare trakter, en folksamling anlände till det socialdemokratiska Folkets hus för att ta i anspråk en lokal de bokat för fattigvård.

Nu visade det sig att det var en dumhet de begått, för lokalen de så naivt trott sig ha tillträde till, bara för att de hade bokat den, var inte deras att bruka. På frågan var de fattiga nu skulle vårdas, eller vem som beslutat att det bästa stället att vårda de fattiga var någon annanstans, slogs dörren igen och ett klick i låset lät förstå att det var en fråga som bäst diskuterades av någon annan.

Hade det nu varit så ordnat, att några män från borgerlighetens förnämsta representanter funnits på plats, hade saker och ting sannerligen inte gått så städat till. En bokad tid är trots allt en bokad tid och tid är pengar. Att på det här viset förvägra människor tillträde till sin bokade tid hade därför rent av varit stöld, och man hade med all rätt ropat på polis.

Det var väl för väl att de enda som fanns på plats var ett fattigt trasproletariat och en samling socialister. Och sedan vi vet, att den fattiges rikaste tillgång är hans tid, av vilken han har nog av att han spenderar den på att slå dank på gatorna, för att få sig ett småmynt, kan han gott avvara lite tid här och där till bättre behövande. Något som väl socialisterna, med sina drömmar om lika fördelning till alla och envar, måste förstå.

Därför skreks det inte på polis, för det verkade som socialisterna hade skam nog i kroppen att inse att varken den moraliska eller jordiska lagen var på deras sida. Så de ställde upp sin fattighjälp på gården utanför Folkets hus. Det var dem till heder, då en dummare samling socialister lätt hade kunnat få för sig att ”Folket” faktiskt inbegrep dem, eller, gud förbjude, till och med de fattiga. Men detta var socialister med förnuftet i behåll, och de förstod gott att ”Folket” endast var en retorisk figur, som man inte kunde ta så allvarligt på, utan att det blev tråkigheter. Att det skulle vara ett hus som tillhör alla och envar var en tanke som ingen var dum nog att föresväva sig, då konsekvenserna därav hade varit så långtgående att det är rent av skrattretande.

Vi vet alla, att när en socialist felas, så griper han efter gatstenen. Man får tacka en lycklig stjärna för att gården var asfalterad, så de fattiga inte kom till skada av socialisternas oansvariga beteende, utan i lugn och ro kunde njuta av den friska luften. Ett liv de inte tycks kunna få nog av, då envar kan se dem ute och i rörelse, även på dagar som för de flesta skulle förefalla olämpliga för friluftsliv. Vilken annan förklaring, än en djup kärlek till utomhuset kan väl finnas till ett beteende som för borgaren, studenten eller till och med arbetaren förefaller så oskönt? Ja, allt tycktes sannerligen vara till det bästa, och kanske var det gott att borgerligheten och mer hårdföra socialister höll sig borta, i stället för att rubba på den ordning som naturen så lämpligt ordnat. Man hade annars kunnat få för sig att vi degenererat och förfallit sedan Strindbergs dagar, till ett samhälle där alla och envar kunde få vård och hjälp på ingen annan grund än att de är människor.

Lämna en kommentar

Filed under politik, reaktioner

Karin Boye om skapelsen

På vilken undrets tröskel blev den stora meningen form i linje och rörelse?

På samma undrets tröskel, där ljus blev ljus och ton blev ton. På förälskelsens skapartröskel

Det encelliga urdjuret med sitt enda dunkla sinne drev genom dunkelt enahanda. Då greps det av havsförälskelse och skapade havet genom att utbilda ett känselsinne, så att väte-syremolekylerna fick mening – och väta och frisk kylighet gjorde sitt inträde i världen; greps av rymdförälskelse och skapade den tonande rymden genom att utbilda ett hörselsinne, så att luftvågorna fick mening – och sus och ton gjorde sitt inträde i världen; greps av kosmisk förälskelse och skapade det strålande universum genom att utbilda ett synsinne, så att eterdallringarna fick mening – och färg och ljus gjorde sitt inträde i världen. Så skapade en evig förälskelse världen till sin mening.

– Ur Kris av Karin Boye

Lämna en kommentar

Filed under citat

Vi måste föreställa oss Stoner lycklig

stoner

Stoner – John Williams (Natur och kultur). Översättning Rose-Marie Nielsen

Tidigare publicerad på Lundagårds kulturblogg.

De flesta liv är meningslösa. Det är kanske den svåraste insikt jag någonsin nått, om jag ens nått insikt om det. Den så hyllade personliga utvecklingen, snuttefilten och piskan under 90-talistens barndom, berättade aldrig om meningslösheten.

John Williams roman Stoner har kanske främst blivit berömd för sin unika framgångssaga. Skriven av en skicklig men bortglömd författare, till synes dömd att följa floden av litteratur ut i havet av glömska, återuppstod den plötsligt som kultroman. Att den handlade om ett liv som utifrån sett var misslyckat gjorde återvändandet så mycket starkare.

Stoner är en bok om ett liv som bara… pågår. William Stoner, en enkel bondson, kommer till universitetet för att lära sig agronomi. Väl där tar han en obligatorisk introduktionskurs i litteratur och förälskar sig i ämnet. Försjunker i arbete och tragglar på, tills han tragglar sig ända fram till en lektorstjänst. Där blir han kvar och världen har sin gång. Han gifter sig olyckligt och får ett barn. Har en affär. Små händelser utan någon historisk betydelse, som de flesta liv.

Williams litterära återuppståndelse var på sätt och vis en fiktion i sig. Han var en prisbelönt författare redan under sin livstid, även om man naturligtvis kan falla i glömska trots att man varit prisbelönt. På sätt och vis ger det ännu en dimension av memento mori till det hela: tro inte att dina jordiska segrar gör något avtryck i slutändan. Tomhet, tomhet, allt är tomhet.

Trots det är det troligen romanen som färgat av sig på verkligheten, mer än tvärt om. För när William Stoner i slutet av romanen ligger på sin dödsbädd reflekterar han över ett liv som utifrån sett måste vara ett misslyckande. En samling halvdana segrar och ett antal förluster. Måttlig framgång. Ljumhet. Genom att romanen om honom återupptäckts görs hans förluster till en seger och vi kan för en liten stund övertygas om vår egen betydelse.

Det är också därför vi måste föreställa oss honom lycklig. Vilka andra alternativ finns det för en student? Den milda borgerlighet som Stoner beskriver och som, med lite tur, väntar oss vid examen erbjuder inget annat än det här. Anspråkslöshet. Ljumma segrar. Lite gift då och då för sköna drömmar och mycket gift för en skön död, medan världen snurrar utanför. En vag misstanke om meningslösheten i det kunskapssamlande vi gjort till vårt syfte. Så säger de sista människorna, och de blinkar.

Förlåt, det här blir en översentimental och alldeles för identifikatorisk läsning. Visst kan man anlägga ett mycket mer kritiskt perspektiv. Den där ”klara och ärliga” romansen med en studentska, är den ett obligatorisk inslag i alla universitetsromaner? Och Williams gör det lite för lätt för oss att tycka om Stoner. Det är för friktionsfritt, han tycks inte ha mycket till en ogin eller småaktig sida. Höjd över alla futtiga kamper om prestige går han orörd genom livet, buren av en etik som höjer sig över moralen. Lite mer hade han gott kunnat smutsas ner.

Så kan man läsa. Eller så låter man sig bäras av romanens varma grundton, ut i världen, övertygad av den poetiska sidan av sin egen trötta och meningslösa existens. Det är upp till dig.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, recensioner

Kulturblogg, Solnit och Park

Lundagårds kulturblogg har lanserats för, vad kan det var, fjärde gången? Men för första gången verkar den faktiskt ha fått upp farten nog för att jag ska våga informera om den.

Jag har gjort mitt för att bidra. Dels med lite neojournalistiskt tyckande om varför Dan Park är en ickefråga. Det handlar mest om min käpphäst när det gäller konst, dvs att upplösa begreppet ”konst” som en avgränsad sfär.

Senast skrev jag en helt vanlig bokrecension av Rebecca Solnits bok Det avlägset nära.

Vissa recensenter har beskrivit Det avlägset nära som ”svindlande”. Det beror väl på vad man lägger i ordet, och visst finns det ögonblick när perspektivet svävar upp och iväg för ett ögonblick. Men ”svindlande” antyder det okända som plötsligt uppenbarar sig. Det som får oss att tvivla på ”vad” och ”varför”, då något vi trodde var en sanning visar sig ha vilat på en allt för ostadig grund.

Det är snarare ”lågmäld” som är ordet som dyker upp. Solnit strävar inte efter att slå undan den grund vi står på, utan efter att utforska det liv som utspelar sig ovanpå den där grunden, en aspiration som påminner om Thomas Espadals Mot konsten. Men Solnit gör det bättre.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar, reaktioner, recensioner

Arbetaren: Oscar Wilde som irländare

Tidigare publicerad i Arbetaren 43/2014

oscar-den-heligeOscar Wilde var irländare. Det var en nyhet för mig och om det kom som en nyhet för dig är det knappast märkligt. Den brittiska historieskrivningen har svalt honom och gjort honom till en av sina egna – något han kanske inte skulle vara allt för ledsen för om han bevittnat. Få har så effektivt som Wilde anammat, kanske till och med förkroppsligat, den brittiska torra stilen och ”stiff upper lip”.

För den irländske litteraturvetaren Terry Eagleton kom upptäckten hur få som känner till Wildes hemland däremot som en överraskning. Inte ens Eagletons Oxfordstudenter – som ville specialisera sig på Wilde – var bekanta med mannens nationalitet, än mindre med hans mammas kamp för irländsk självständighet. Ur förvåningen kom en önskan att skriva om Wilde och lyfta fram honom som irländare. Eagleton har främst gjort sig ett namn som marxistisk litteraturteoretiker. Från början var också tanken att arbetet om Oscar Wilde skulle bli teoretiskt, men ur materialet växte i stället pjäsen Oscar den helige fram, ett slags grekisk tragedi med komiska drag. Nu har den kommit i svensk översättning av Erik Andersson.

Oscar den helige placerar oss tillsammans med Wilde i hans cell. Där väntar han på rättegången om hans homosexualitet, en rättegång som skulle sluta med straffarbete och förvisning. I sin cell besöks han av sin mor, sin vän och sin svekfulle älskare. Han förs inför domstolen och hånar, sin vana trogen, den brittiska skenheligheten innan han skickas iväg: först till fängelset, sedan vidare till exil och fattigdom. En tragedi med sann dramatisk ironi, där publiken redan från början vet vilket mörkt öde som väntar den vitsande Wilde.

Den marxistiska teorin försvann inte när materialet gick från litteraturhistoria till pjäs. Eagleton lyfter fram Wilde som postkolonial gestalt. Han låter Wildes försvarstal förena kampen för att få sin sexualitet erkänd med sin identitet som irländare och sin socialism i ett ironiskt särplockande av det brittiska styret.

Radikal i sin vägran att ta hänsyn till något annat än sig själv och sin njutning blev Wilde ett hot mot den brittiska ideologin. Att vägra bry sig om något annat än yta blev bitande kritik när det brittiska imperiets grymhet låg fullt synlig för den som ville titta. Han hånade britternas ”djup” som ett sätt att slippa ta ansvar för vad de gjorde. ”Är det så underligt att de misstror vad de ser med tanke på vad de gjort med halva världen?” säger han, i Eagletons gestaltning. ”I stället flyr de till en inre plats de kallar sanningen.”

Åtalet för sodomi framställs som en skenmanöver, ett försök att göra sig av med en kritiker som med stor pricksäkerhet hotade stabiliteten i det brittiska imperiet. Alliansen mellan arbetare och intellektuella hade blivit allt för stark, makten behövde agera.

Pjäsen sattes först upp 1989, i en tid då den brittiska kolonialhistorien på Irland låg i öppen dager. IRAs kamp rasade som hårdast, med grovt våld från båda sidor. Irlands ekonomiska boom låg ännu i framtiden. Man led fortfarande av skadan britterna gjort.

Men Wilde är ingen entydig hjälte. Hans besökare är engagerade i såväl den irländska självständighetskampen som i den socialistiska rörelsen. Wildes ivriga särplockande av varje pose och hans vägran att ta något seriöst, allra minst sin egen död, kontrasteras mot en verklighet där få kan kosta på sig sarkasm medan de kämpar för att överleva.

Det är en fortsättning på den kritik mot poststrukturalismen Eagleton bedrivit i sin teori. Genom att stundtals låta Wildes ironiska yta rasa visar han på gränserna för ironi och cynism. Förr eller senare måste en smärtsam konfrontation komma till stånd för att något ska hända, politik är i grunden det som gör ont. Wildes ironiska fasad rämnar och den smärtsamma sanningen att en död i landsflykt och ensamhet väntar runt hörnet tränger sig på.

Huvudpersonen Wildes repliker är en pricksäker parafras på stilen och maneret i den verklige Wildes litteratur. Eagleton låter sin Wilde balansera på gränsen till parodi, men utan att kantra.

Det är också stilen som, i sann Wilde-anda, är den stora behållningen. Torr, brittisk humor, levererad med finess. En eloge till Erik Andersson som lyckats föra över det till svenska så snyggt. Pjäsen blir en viktig påminnelse om den inomeuropeiska kolonialismen. Den är också en demonstration av både de svårigheter och möjligheter som det innebär att kombinera de förtryckta gruppernas olika kamper. Framför allt är den fruktansvärt rolig.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, dramatik, recensioner

Dags att vakna: Om fascismen vid universitetet

Universitetet har ett brunt arv. Historien går inte att skriva om, men dagens studenter måste sträva efter att förstå vilken kunskap universitetet producerar – och för vilka intressen.

Tidigare publicerad i Lundagård nr 6 2014

Fascismens frammarsch i Europa möts av en motrörelse. Efter revolutionen i Ukraina 2013 formades rörelsen ”Studenternas självförsvar”, en allians mellan liberala och vänsterautonoma studenter som ockuperade utbildningsdepartementet för att hålla de fascistiska partierna Svoboda och Högra sektorn ute.

Att något liknande skulle ske i Sverige är osannolikt. Vintern 2013 undersökte jag det politiska engagemanget bland studenter (Lundagård nr 2, 2013). En sak blev uppenbar: Svenska studenter som grupp är inte en politisk kraft. Vi ser oss inte i första hand som studenter. Andra konfliktlinjer delar oss i grupper: våra framtida yrken, våra föräldrars yrken, våra partimedlemskap. Dessutom är vi ekonomiskt svaga och utan inflytelserika poster i samhället. Vi saknar politiska organisationer med brett stöd. Deltagandet i kåren är marginaliserat och kårpolitiken avpolitiserad.

Många som tänker på studenter som en politisk kraft associerar säkert till 68-rörelsen och dess studentuppror. Visst var vänsterrörelsen högljudd och hade inflytande, men den representerade en grupp studenter, inte studenterna som grupp. Majoriteten stod utanför rörelsen.

För att hitta en tid när studenter som grupp utövade faktiskt inflytande måste vi titta längre tillbaka i tiden. Vi måste tillbaka till tiden då universitetet bara var något för en mycket liten grupp av befolkningen. Historien därifrån är knappast smickrande.

vasakarven-och-jarnroret-om-den-langa-bruna-skuggan-fran-lundI sin nyutkomna bok Vaskärven och järnröret: Om den långa bruna skuggan från Lund beskriver Per Svensson Lunds universitets fascistiska arv. Mycket tid ägnas åt studentkårens möte den 6 mars 1939, som handlade om ”judeimporten”, det vill säga om Sverige skulle ta emot ett tiotal judiska läkare som mitt under den pågående Förintelsen sökte uppehållstillstånd i Sverige.

Kåren hade ingen formell makt i frågan, men ställningstagandet var principiellt viktigt. Över 1 000 studenter, närmare hälften av alla som studerade vid Lunds universitet, samlades i AF-borgen. Extra högtalare var placerade i både övre och nedre Ateneum.

På ena sidan stod de som argumenterade för att hjälpa på plats, för att Sverige inte kunde ta hand om hela världen. På andra sidan stod de kulturradikala, de kristna och de vänsterinriktade studenter som stödde läkarnas rätt att i Sverige få skydd från Nazityskland.

Hur var tidsandan, den där kvällen när studenterna samlades i Stora salen i AF-borgen? Litteraturprofessorn Fredrik Böök hade talat inför studenterna om att bejaka stormens herre, det vill säga Hitler. Lundagårds allt för nazikritiska redaktion hade avsatts och ersattes av en betydligt brunare uppsättning. Lund präglades av en nazivänlig våg.

Dagens skiljelinjer fanns även då, men Lunds studenter kunde yttra sig och tala med en röst som togs på allvar. Innan studentkårens möte var slut den där marskvällen 1939 hade studenterna röstat emot att Sverige skulle ta emot några judiska läkare.

Fascism och rasism vid universitetet lever inte bara i form av nazistsympatier. Den lever också i hur universitet, världen över, historiskt fungerat som ideologisk försvarare av förtryckande system.

Den judiske filosofen Walter Benjamin skrev en gång att samtliga delar av vår kultur samtidigt är dokument över det förtryckande system som krävdes för att skapa demDe traditioner som bär kulturarvet bär även barbariet vidare genom historien. Våra universitet och deras ritualer är inga undantag.

Den brittiska kolonialismen planerades och administrerades av människor som inte sällan utbildats vid Oxford och Cambridge, centrum för den västerländska humanismen. Läkare vid Rasbiologiska institutet i Uppsala fanns bland undertecknarna till stöd för de judiska läkarna. Trots det var de också i vetenskapens namn med och skapade rötterna till fascismens skeva människobild. Därigenom legitimerade de en människosyn som innebar utrotning.

Oavsett på vilka grunder något görs så finns det ingen neutral position till fascism. Studenter vid svenska universitet må i dag sakna både förutsättningar och intresse för att som grupp ta ställning för eller emot det faktum att fascismen just nu sprider sig över Europa. Det betyder inte att vi kan avsäga oss ansvaret att förstå den politiska funktionen av vår kunskap och vårt lärosäte. Vi har en skyldighet att se att kunskap alltid är för någon, för något syfte. Universitetets kunskap måste behandlas som kunskap som gynnar makten. Det ligger på oss att kritiskt angripa den, även om det skulle innebära att ockupera utbildningsdepartementet.

Lämna en kommentar

Filed under politik, reaktioner

Psykodrama – Magnus Dahlström

psykodramaI flera år försvann Magnus Dahlström. Efter att under 80-talet jublande ha mottagits som en ung och lovande debutant, släppt flera pjäser och skrivit några böcker gick han upp i rök. Sedan var han under flera år försvunnen från författarscenen. 2011 återkom han oväntat med Spådom.

Spådom kan sägas ha inlett en romansvit om tjänstesamhället och den byråkratiserade medmänskligheten. Den beskriver tre män – en läkare, en polis och en försäkringshandläggare – och deras oförmåga att hantera en aspekt av sina jobb. Spådom följdes av Sken och de tre männen var nu utbytta mot tre kvinnor: en arkeolog, en förskolepedagog och en sköterska på ett äldreboende. Alla berättelser märktes av lågmälda konflikter, intressen som stred mot varandra och mer eller mindre välgrundade misstankar som aldrig öppet konfronterades. Det låg en mystik och ett obehag över berättelserna, ofta utan att några gripbara skäl till det gick att identifiera.

Medan Sken mest var en svagare upprepning av Spådom rör sig Psykodrama mot något nytt, utan att lämna temat. De två föregående böckerna kan sägas ha riggat scenen. I Psykodrama träder de subtila konflikterna och konfrontationerna i samhället fram i strålkastaren. Medan de tidigare bara anats i utkanten gestaltas de nu i det personliga mötet. Dahlström tränger djupare in i det mänskliga kaoset under rutinerna än han tidigare gjort.

Scenen är en psykologmottagning i en tillfällig lokal, där en ensam psykolog huserar. En kvinna söker vård hos honom efter att ha förlorat sin familj i en brand. Allt är tydligt för oss, vad som händer är gripbart och lättfattligt. Början består av rigid prosa. Den beskriver en psykolog, den beskriver honom neutralt. Han tar emot en patient. Han har sin mottagning i en tillfällig lokal. Men det finns något som oroar redan i den här klart definierade inledningen. Kanske kan man kalla det ett glapp, en spricka i den klart definierade scenen. Någonstans under texten finns något. Sedan växer det genom boken, tills ordningen är utbytt mot kaos.

Patientens historia skiftar. Minnesbilder ändras och historierna går inte ihop. Psykologen söker stöd hos ytterligare en psykolog, en äldre kvinna som han tidigare gått i terapi hos. Han berättar vad han tänker om sin patient, men inte heller hans historia går ihop. Luckor tycks uppstå och när den äldre kvinnan ifrågasätter honom vacklar hans pålitlighet.

Det är oerhört snyggt gjort. Varje steg i handlingen tycks logiskt följa på det föregående, samtidigt som läsaren famlar i mörkret kring vad som egentligen försiggår. Verket är en gjuten helhet, där varje del tycks otänkbar utan de andra. Med en säkerhet som påminner om Apocalypse now framstår det vansinniga som en logisk konsekvens av det vettiga. Vi leds längre och längre in på ett territorium vars regler vi inte förstår. När vi väl är där förstår vi inte hur vi kom dit, allt verkade ju så greppbart nyss.

Liksom de två tidigare böckerna är Psykodrama till stora delar skriven med en nästan händelselös prosa. Detaljerade beskrivningar av lämpliga metoder och tillvägagångssätt inom yrket blandas med en närmast behavioristisk beskrivning av omgivningar och människors beteenden. Effekten blir att subtila andningshål av känslor uppstår i en matta av rutin. Men det är en matta som genom boken både luckras upp och ändrar karaktär. Själva den neutralt observerande tonen börjar snart göra vissa känslointryck ännu starkare. Den ger dem en känsla av att kämpa för att komma ut ur den kvävande prosan, att det är känslor så oerhörda att ytan som försöker dölja dem inte förmår.

Det är lätt att läsa Psykodrama metalitterärt. Hela den terapeutiska processen beskrivs som en skapande händelse, där de tre huvudpersonerna tillsammans väver en historia de inte har kontroll över. Drama och maktkamp uppstår, inom ramarna för ämbetena. Texten tycks analysera sig själv medan den fortgår, behandla läsarens tvivel som giltiga för att sedan omedelbart motbevisa dem. Ur den stumma prosan i bokens början stiger ett skälvande undermedvetet ur de tidigare böckerna. Samtidigt återställer Dahlström säkert ytan och lämnar oss mot slutet av boken med en vardag lika grå som när boken börjar, bara med en vibrerande misstanke under alltihop. En misstanke som följer med ut i vardagen bortom romanen.

Lämna en kommentar

Filed under böcker, recensioner