Att bli text

När jag skrev för Lundagård såg jag flera gånger hur människor kunde angripa tidningens hela trovärdighet genom att peka på små fel. Betoning på ”små”. Ibland var det inte ens fel – det kunde röra sig om ordval som inte signalerade att skribenten var införstådd med kulturen på en viss nation, eller rena åsikter som tolkades som sakfel. Ibland var det fullkomligt korrekta sakuppgifter som angreps. ”Är det fel?” kunde man fråga, välvilligt, beredd att göra en rättelse. ”Nej, men…”

Ofta var de som angrep felen, texten och i förlängningen hela tidningen människor som på något sätt skrivits ner, till exempel genom ett avslöjande. Människor som hade ett egenintresse av att på alla sätt försöka undergräva tidningens trovärdighet. Men även människor som omskrivits i neutrala eller direkt positiva ordalag kunde gå till angrepp, lyfta fram saker de ansåg borde ha varit med, underkänna hela berättelsen.

I grunden, eller i alla fall till viss del, tror jag det handlar om en ångest inför att bli text. Att få de gränslösa möjligheterna som världen är reducerade till den usla avarten text, något till sin natur dött och avgränsat, ett kvävande medium, alla stormande förväntningars krassa baksida. ”Writing is a lack, but the lack is not in words but the world that surrounds them.” Att bli till text är att reducerats, att inte bara berövas en del av sig själv utan att begränsas till den del som stulits. Är det fel? Nej, men… det är inte heller rätt. Det är inte sanningen, eftersom sanningen inkluderar allt.

Under kravallerna i Limhamn, om de nu ska kallas kravaller, stod jag på motsatt sida från den som kavallerichockades av polisen. Samtidigt som polishästar trampade ner människor inom synhåll från där jag stod följde jag sociala medier. Hur människor, både de som var och de som inte var på platsen, beskrev händelserna. Twitters begränsade format gjorde kanske känslan av reduktion ännu starkare, liksom den politiska vinklingen som det hela oundvikligen ögonblickligen tog.

Jag minns att jag raderade utkast efter utkast, tills jag till slut bara twittrade något för att jag såg någonting framför mig som jag kände att jag hade ett slags ansvar att skriva ner. Men varje utkast var för begränsat. Varje text var oförmögen att täcka in en enda aspekt av vad som hände som jag kunde känna var relevant.

De tweets jag till slut skrev var usla, till och med såhär i efterhand. Men mer än min egen oförmåga att formulera vad som pågick omkring mig minns jag absurditeten i att följa efterspelet. Att se något jag levt bli ett narrativ. Inte bara att se det reducerat till ett slagträ, utan också det vansinne det kändes som att begränsa hela den där kaotiska upplevelsen (Isak som vänder sig om för att kolla om jag är OK efter att vi pressats samman av folkmassan, solen över torget, polisuniformens tyg som var så strävt att det kändes genom mina kläder, skriken från överallt och hästarna på andra sidan torget och så vidare i en oändlig mängd detaljer, omöjliga att sammanfatta) till en samling fakta.

Varje tweet om händelsen gjorde mig rasande på grund av vilken vedervärdig lögn det utgjorde. Även de som inte innehöll fel. Är det fel? Nej, men…

På ett sätt var det kanske tur att polisen rakt ut ljög om händelseförloppet. Att det fanns en stor, avsiktlig och fullkomligt central lögn att ta fasta på gjorde att jag kunde ignorera de korrekta rapporterna. De som var korrekta, men som ändå ljög, på ett sätt som jag aldrig kan förklara för någon annan.

Ibland går jag till mina dagböcker. Jag kan nästan lita på dem, eftersom den skrivit dem för är mig själv. De blir ledtrådar, antydningar om sanningen som jag går runt och redan vet, men som måste väckas. Det är min upplevelse när jag läser dem.

När jag skriver dem litar jag inte på dem i alls samma utsträckning. Vissa dagar kan jag sitta i timmar, fastna i ett staplande av detaljer om exakt hur någon sa god morgon, medan solen blänkte på ett sätt som bländade och luften kylde, hur min hy var torr,  de omständigheter som skapade den relation som låg till grund för hur vi sa ”god morgon”. Fyra A4 fyllda och i dagboken är klockan bara åtta, så jag ger upp.

Erik van Ooijen skriver i sin avhandling om skillnaden mellan litterära och återgivande skildringar av sexuella övergrepp. Hur de förra lockar, leker, lurar läsaren.

Om man låter verket tala på sina egna villkor drar det sig undan varje extern relation.”Som J. Hills Miller påpekar präglas varje enskild läsakt av en oförutsägbarhet som aldrig uttömmer sig själv. Därför blir varje läsning av varje bok också mer eller mindre riskabel: boken utgör helt enkelt ett farligt föremål ‘och kanske borde alla böcker förses med varningstext'” skriver Ooijen.

Skildringarna av de faktiska övergreppen försöker, för att grovt förvanska det intressanta i Ooijens analys, bara undvika att ljuga. De kan aldrig ta ambivalensen som sin utgångspunkt. De måste, för att kunna vittna, inte bara söka den externa relationen utan ta sin utgångspunkt i den. Men gör de att de inte längre präglas av oförutsägbarheten, att de inte uttömmer sig själva? Slutar de att vara farliga?

En ”etisk” läsning av skönlitteratur söker den verkliga människan i en litterär figur och försöker relatera till den. Ooijen kritiserar den etiska läsningen för att både erkänna och undergräva föreställningen om den Andre. Genom att sätta den mellanmänskliga relationen som grunden för etiken är den endast förmögen att närma sig litteraturen som representation. Den etiska läsningen erkänner den Andre som frånvarande i texten, samtidigt som den skapar sig en föreställning om att vi genom att granska den här frånvaron trots allt kan närma oss den som inte är där.

Istället: En etik som har sin utgångspunkt i tingen snarare än i relationerna. Texten är inte text om, texten är text. Bilden är inte bild av, bilden är bild. Men var lämnar det den Andre (och i förhållande till texten är vi alla den Andre) vars liv har blivit text?

Om principen för ”krigskonst” ligger i att den brinnande längtan efter döden aldrig är förbunden med pessimism eller håglöshet utan tvärtom med flödande kraft, blomstringen i livets höjdpunkt och kampvilja, då finns det ingenting som lika mycket står i motsättning till litteraturens princip. Principen för ”litteratur” är att döden i hemlighet används som drivkraft samtidigt som den undertrycks, kraften ägnas åt en falsk konstruktion, livet hålls alltid i reserv, magasineras, beblandas i måttlig utsträckning med döden, behandlas med konserveringsmedel och förslösas på skapandet av konstverk som behåller ett kusligt evigt liv. ”Krigskonst” är att förgås med blommorna, ”litteratur” är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor.

I grunden är det väl en rädsla för döden som gör att man alls håller på. Är det något som på allvar förtjänar att kallas ”lilla döden” så är det texten. Lilla döden, eller lilla balsameringen. Den enda bild jag vill ha som illustration till den här texten är Mishimas avhuggna huvud i polisens förvar. Det tillfredsställa leende jag alltid tycker mig se i ansiktet. Bevis 1.

De två saker jag huvudsakligen ägnat mitt vuxna liv åt, litteratur och juridik, förenas här. Ingen som läst domskälen i en morddom kan hävda annat än att de, i sig, utgör en våldsam reduktion. ”Utred frågan om talerätt kring afghansk medborgare som nekats uppehållstillstånd.” Någon har staplat fakta kring slutet av ett liv. Finns det några fel? Nej, men…

Jag slåss mot känslan av banalitet när jag skriver det här. Den grundläggande bristen i mänsklig kommunikation behöver kanske inte skrivas ner. Ännu ett exempel på vad jag försöker förklara: Det handlar inte om en brist i själva existensen, det handlar om en begränsning i mediet. Det handlar om allt som dör när det en gång satts ner på papper.

Videoklippen från Limhamn ljuger också, varje gång jag visat dem har det varit med en känsla av att vilja förklara för den som ser, fylla ut, beskriva. Men jag litar på dem som jag litar på mina dagböcker.

Spelbutiken nedanför mig rånades. ”Två väpnade butiksrån på kort tid i Malmö”. En sökning på Sydsvenskan ger så många liknande träffar att jag tvivlar på vilken det är.

Jag kom hem strax efter rånet. Yahya från livsen rökte på gatan utanför, helt uppe i varv när jag frågade honom vad som hänt. En av rånarna höll kniven mot strupen på den 7-åriga sonen för att få kvinnan i spelbutiken att öppna kassan.

I flera veckor efteråt ser jag bara Mustafa i livsen. Till slut möter jag Yahya på gården, vid soptunnorna, tillbaka från tjänstledigheten och med något av lugnet tillbaka till slut.

4 kommentarer

Filed under anteckningar, litteratur, reaktioner

Den siste skotske ockultisten

syndafloden

Ericsson lägger ner sin tillverkning i Sverige. Det är naturligtvis fruktansvärt för de människor och samhällen som nu förlorar sin huvudsakliga inkomst. Men faran är större än så. Något har dött som länge skyddat oss, grunden vi står på har svepts åt sidan:

Den osynliga handen är död.

***

Året är 1774 och Adam Smith vaknar svettig i sitt hem i Kirkcaldy, vandrar fram och tillbaka över golvet, samma sak i dagar nu. Måste sluta. Sova ut. Varför kan han inte minnas? I skogen utanför rör sig vilda djur, och kanske något annat.

I nattlinnet sätter sig Adam Smith vid skrivbordet med huvudet i händerna. Han har drömt förut, han har alltid drömt, så länge han kan minnas. Men nu, sedan han påbörjade arbetet på det han vet ska bli hans magnum opus,  An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, drömmer han på ett helt annat sätt. Arbetet letar sig in i drömmarna, saker som ligger i hans tankes ögonvrå om dagarna kastar sig över honom om natten.

I sitt arbete anar han en profetia, en spådom om en fruktansvärd maskin som kommer krossa allt i sin väg. Profanera allt heligt, få allt fast att förflyktigas. Han försöker skaka det av sig, intyga sig själv att allting bara är en dröm. Men han vet att det han sett är sant: Hans älskade hemland kommer slitas isär av det formlösa monstret, tillsammans med vart och vartannat land i världen. En kraft har vaknat och han fruktar att det är han som släppt den fri.

Något måste göras.

Lågan från stearinljuset fladdrar, flämtar. Adam Smith skyler den mot draget med handen, försöker få ljuset att räcka till för att lysa upp den trånga vinden. Natten är beckmörk, men han hittar det han söker. Den gamla kofferten står kvar. Någonstans hade han hoppats att den försvunnit. Att hans avvisande vinkningar när männen som bar den frågade var den skulle stå skulle ha fått den att bäras bort till en plats där han inte kunde hitta den. Men den står där, som en påminnelse om den mörka magi hans familj fört genom generationerna sedan långt innan kristendomen trängde sig in i det som nu är Skottland, och han öppnar den.

Jag besparar läsaren de vidriga ritualer han utför den natten, de fruktansvärda offer han ger för att rädda oss alla. Allt som behöver sägas är att något stiger fram ur skuggorna, något som griper hans hals och ger honom ett löfte, gud vet i utbyte mot vad.

I gryningen faller han ned i sin fåtölj. Runt halsen syns röda märken av ett grepp, av fingrar. Allt han vill är att sova, men det finns ingen tid för det nu. Med darrande händer greppar han ett tomt ark, doppar pennan i bläcket och skriver, i sin mjukt rundade handstil: ”Of Restraints upon the Importation from Foreign Countries of such Goods as can be Produced at Home”.

Medan dagen gryr och hans ögon allt oftare faller samman fortsätter han, utmattad, att skriva. Till slut, nära det som ska bli mitten av texten, för han in ett tecken för det förbund han instiftar mellan sig och alla levande varelser han har med sig. För alla kommande släktled: ”he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention”. När marknaden hopar moln över jorden, då skall den tänka på sitt förbund, förbundet mellan marknaden och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser.

* * *

I Barnens Bibel förvandlas det gamla testamentets hänsynslösa, hämndlystna och småaktiga gud till en mjuk och faderlig gestalt. I handböcker för nationalekonomi har den osynliga handen förvandlats från en ockult kraft, vårt sista hopp mot en övermäktig demon, till en mjuk och omhändertagande fader.

Ekonomernas osynliga hand stryker dem över kinden om kvällen, stoppar om dem och lovar att allt kommer bli bra. Den fria marknaden skyddar dem, kommer lösa allt i slutet. Det kan vara skakigt just nu, men marknadens vägar äro outgrundliga. Det finns en plan för dig också, vi lever i den bästa av världar. Det är sådana sagor man berättar för barn och nationalekonomer.

Dagens nationalekonomer sätter sin tro till en osynlig hand som härskar i allmakt. Men den ockulta figur Adam Smith en gång manade fram har ingenting gemensamt med deras sagor. Den var förskrämd och svag och fylld av hat. Det finns bara ett enda omnämnande av den i The Wealth of Nations, och det utgör ett löfte: Trots världsmarknadens stora lockelser kommer handelsmannen tvingas av mystiska krafter och omtanke om sin hemort att värna den interna produktionen och handeln. Ericsson kan aldrig lägga ner sin tillverkning i Sverige. Den osynliga handen vilar runt VD:ns strupe, tvingar honom våldsamt genom världen till ett mål som inte var hans intention.

Men Ericssons produktion har lagts ner, på något vis har VD:n slitit sig fri från greppet runt strupen. Adam Smiths offer var förgäves, maskinen har slitit sig fri. Ingen ockult makt kan rädda oss nu.

Lämna en kommentar

Filed under anteckningar

Till de politiska nämndemännens försvar

Systemet med politiskt tillsatta nämndemän är med jämna mellanrum utsatt för olika former av kritik. Bland annat har det flertal undersökningar som visat att politisk tillhörighet påverkar utfallet presenterats som ett problem. Lite ironiskt, eftersom det rimligtvis borde vara systemets hela poäng. Hur lagen tillämpas är en politisk fråga.

Instinktivt är det många som ryggar för uppfattningen att nämndemän bör vara politiska, som inte tycks gå ihop med att rättsystemet ska vara opartiskt. Frågan är bara vad som menas med ”opartiskt”. Även om man dömer inom lagen finns ett stort utrymme för att komma till fundamentalt olika slutsatser. Observera att undersökningarna om skillnader i domslut inte kommit fram till att nämndemännen dömt fel, bara att de har dömt olika.

I ett domslut får stöd ofta sökas i analoga tolkningar av praxis eller motstridig doktrin. I slutändan kan det handla om känsla för proportioner eller personliga bedömningar, även när domen håller sig helt och hållet innanför lagen. Flera av mina föreläsare som redovisat sina egna domar berättar uttryckligen att de i vissa fall hade kunnat komma till rakt motsatt domslut med fullt stöd i lagen. När en dom skrivs ska sådana alternativa slutsatser rensas bort.

I ett blogginlägg där Mårten Schultz kallar nämndemän ”en tumör” skriver han:

Kan den förmögna moderaten få en rättvis prövning av en nämnd bestående av fackligt anslutna låginkomsttagare som aktivit arbetat för fördelningspolitik? Kan anarkisten få en rättvis prövning av en nämnd bestående av äldre ärkekonservativa ledamöter? Svaret på båda frågorna är förstås: Kanske, men redan intrycket av att den politiska färgen på domarna kan påverka utgör ett problem.

Kan samma anarkist få en rättvis prövning av en uppsättning juristdomare? Kanske, men redan den ekonomiska ställningen och politiska uppfattningen domare har innebär en bias. Att man kan mäta skillnaden mellan nämndemän från olika partier beror på att de uttryckligen bekänner sig till en viss ideologi. Även om en juristdomares kanske lättare kan hålla sig till lagstiftarens avsikt tvivlar jag inte ett ögonblick på att liknande skillnader skulle visa sig om man kartlade juristdomare utifrån politisk uppfattning.1 

Schultz tar i stor utsträckning fasta på invändningen att bilden av ett rättssystem som opartiskt är viktig att bevara. Schultz strävan är att avpolitisera rättsystemet inte bara i tillsättningen av domare, utan även i sitt uttryck. Det är en bild han förmodligen delar med majoriteten av den svenska juristkåren.2

Problemet med den synen är att tillämpningen av lagen i grunden är politisk. Den som ska döma inom det ramverk lagen satt upp måste ofta applicera värderingar. Vilka av dessa värderingar som ska vara förhärskande bör rimligtvis vara en fråga för folkviljan om vi vill ha ett rättssystem som vilar på demokratisk grund. Undersökningar som pekar på att det finns en skillnad mellan hur nämndemän från olika partier tillämpar lagen visar att politisk tillsättning är ett effektivt sätt att demokratiskt styra detta.

Naturligtvis uppstår problem om partierna använder nämndemannatjänsterna som en avstjälpningsplats för folk man inte vet var man ska sätta. Om kompetensen eller tillsättningen brister är det ett stort problem. Frågan är om det är stort nog för att minska det demokratiska inflytandet över rättssystemet.

Fotnoter

1 Här har jag visst stöd i forskningen, se Nagel, Stuart S. ”Political Party Affiliation and Judges’ Decisions.” The American Political Science Review 55.4 (1961): 843-50, särskilt diagrammet på sidan 844. Jag skriver ”visst” eftersom jag inte hittat någon undersökning i en svensk kontext (tips för den som ska skriva uppsats). Domare har generellt en större makt att skapa lag i det amerikanska ”common law”-systemet än i det svenska systemet. Flera undersökningar har också visat att irrelevanta faktorer kan påverka juristdomares domslut. Det kanske mest kända fallet är studien som visade att Israeliska benådningsdomare dömde olika beroende på hur länge sedan det var de åt.

 

2 Det är en svensk tradition som går tillbaka på den så kallade Uppsalaskolan och Karl Olivencrona, som menade att lagen ska tillämpas utan värderingar. Något som i Olivencronas fall hängde samman med hans nazistiska ideologi och övertygelsen om att den starke ska skipa rätten.

Lämna en kommentar

Filed under politik, reaktioner

Citatblogg

Ofta när jag läser skriver jag ner utdrag. Ibland med tanken att jag ska skriva något om det, ibland bara för att jag tycker det är intressant eller gillar formuleringen. Tidigare har jag samlat de anteckningarna på en privat blogg för att kunna ordna dem efter taggar och kategorier (rekommenderas).

Nu har jag börjat lägga en del utdrag på en öppen blogg också, eftersom de där texterna så sällan blir av och någon annan kanske kan ha nytta av dem. Här är en länk till bloggen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Debattens betydelse för nationalismen

den-forestallda-gemenskapenDen föreställda gemenskapen (1983) återkommer Benedict Anderson gång på gång till den tryckta tidningens betydelse för nationalismen och den nationella identiteten (en ”föreställd gemenskap”). Kan den allt snabbare debattcykeln förstås som ett svar på att papperstidningen och annan enkelriktad media är på väg att försvinna?

[T]idningarnas åldrande omedelbart efter sin tryckning […] skapar denna märkvärdiga massceremoni: den nästan exakt samtida konsumtionen […] Betydelsen av denna massceremoni – Hegel uppmärksammade att tidningarna fungerar för den moderna människan som en ersättning för morgonbönen – är paradoxal. Den utförs i tyst avskildhet, i skallens tillhåll. Men varje kommunikant är väl medveten om att den ceremoni han utövar samtidigt upprepas av tusentals (eller miljontals) andra vars existens han är säker på men vars identitet han inte har minsta aning om. […] Kan man tänka sig en mer levande symbol för den sekulariserade, historiskt tidsbestämda föreställda gemenskapen? På samma gång försäkras tidningsläsaren, som iakttar hur exakta kopior av hans egen tidning konsumeras i tunnelbanan, i frisersalongen eller i bostadskvarteret, oupphörligen om att den föreställda världen är tydligt rotad i vardagslivet.

Anderson lyfter här fram två sätt som tidningen har betydelse för nationalismen: Den tidsliga förankringen och den fysiska närvaron.

Digitaliseringen löser upp både samtidigheten i nyhetsflödet, som alla kan ta del av när de vill, och den fysiska närvaron. När nyhetsflödena styckas upp i personligt valda nyhetsflöden bevaras en gemensam offentlighet genom gemensamma debatter. Utifrån det perspektivet skulle dagens debattklimat, där en ny offentlig debatt blossar upp så gott som dagligen, eventuellt kunna förstås som ett försök att bevara avgränsningen i tid och därigenom en nationell identitet.

Den nationella aspekten syns också i hur olika länder har ”egna” debatter, som till och med kan ställas mot varandra.

Lämna en kommentar

Filed under reaktioner

De fem sista Murens fall: Neftali Milfuegos, Elis Burrau, Viola Bao, Jack Hildén & Anna Axfors

murens fall logo Röd textMurens fall är efter nio avsnitt död, må den vila i frid. Kanske. Eventuellt plockar jag upp projektet igen, förhoppnings med en ordentlig budget och möjlighet att jobba med det lite mer seriöst. Är någon intresserad av att finansiera något sånt kan ni alltid maila mig på philip.stalhandske [snabel-a] gmail.com. Blir det inte så var det kul så länge det varade.

Här är de sista fem avsnitten. Illustrationerna är som vanligt lika snyggt gjorda av William Sulka.

neftaliNeftali Milfuegos (f. 1990) utkom under våren 2015 med sin första roman, Tankar mellan hjärtslag, en berättelse om identitet och orättvisor. I Murens fall pratar han bland annat om att behöva försvara sina egna upplevelser av rasism, om kärleken till naturen och om att riva ner Sverigedemokraternas affischer.

Hör avsnittet med Neftali Milfuegos här.

elisElis Burrau (f. 1992) är poet. I somras utkom han med sin senaste bok, Romantisk eftertext, på AFV-press. I Murens fall pratar han bland annat om vilken roll ironin kan spela, om att göra upp med att älska nittiotalet och om att producera en armé av hundra unga poeter i en fabrik för att göra något stort.

Hör avsnittet med Elis Burrau här.

viola ilViola Bao (f. 1991) är litteraturvetare och kritiker. Hon är också den yngsta medlemmen i juryn för Augustpriset. I Murens fall hör du henne berätta om det digitala tillståndet vi lever i och varför det ärligt talat är lite töntigt att prata om den litterära rörelsen alt lit.

Hör avsnittet med Viola Bao här.

JackJack Hildén (f. 1989) är författare och kritiker. Han är medarbetare på Aftonbladet kultur och förra året utkom hans debutroman Vi, vi vaktmästare på Norstedts. I Murens fall pratar han bland annat om att det är upp till bevis för den unga litteraturen om den vill slå igenom på allvar.

Hör avsnittet med Jack Hildén här.

9Anna Axfors är poet, född -90. Hon vill be alla sina fans att backa lite, tack. Hör henne prata om det, att svensk poesi inte är rolig och mycket annat i Murens fall. Allt medan Anna tar en cigg.

Hör avsnittet med Anna Axfors här.

Vill du se hela listan på avsnitt hittar du den här.

”Murens Fall” är en podcast av Philip Stålhandske i nio avsnitt om det unga litteratursverige, publicerad av Floret.

Lämna en kommentar

Filed under litteratur

Tre nya avsnitt av Murens fall: Victor Malm, Rebecka Kärde, Judith Kiros

Nu har podcasten Murens fall rullat på i en månad och kommit så gott som halvvägs. murens fall logo Röd textDet har ärligt talat varit mer jobb än jag väntade mig. Framförallt klippningen har tagit tid, men med så bra material som folk spottat ur sig är det bara att vänta.

Folk har också varit oväntat peppande och positiva, jag hade inte väntat mig så mycket respons, men det gör ju utan tvekan att det känns värt allt jobb.

victor

Victor Malm (f. 1990) är doktorand i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, specialiserad på svensk poesi och estetik efter 1977. Han är även kritiker i Expressen och Sydsvenskan. I ”Murens fall” pratar han om de försämrade sociala villkoren för litteratur och varför alla bör lära sig danska.

Hör avsnittet med Victor Malm här.

2

Rebecka Kärde (f. 1991) är författare, student i klassisk grekiska och återkommande vikarie som kulturredaktör på Arbetaren. I ”Murens fall” äcklas hon över att förlagen vill vara med när den litterära mödomshinnan spricker och resonerar kring vad som händer när man reduceras till en röst.

Hör avsnittet med Rebecka Kärde här.

judithJudith Kiros (f. 1989) är poet, kritiker i Dagens nyheter och aktivist, kanske mest känd för att vara en av grundarna av den antirasistiska platformen Rummet. I ”Murens fall” pratar hon om varför hon skriver fast det är meningslöst och att litteraturvärldens förändring kommer utifrån.

Hör avsnittet med Judith Kiros här.

Illustrationerna är gjorda av William Sulka, som jag inte kan prisa nog. Anställ honom.

Vill du se hela listan på avsnitt hittar du den här.

”Murens Fall” är en podcast av Philip Stålhandske i nio avsnitt om det unga litteratursverige, publicerad av Floret.

Lämna en kommentar

Filed under litteratur