Städer – Maxim Grigoriev

stader-grigoriev_maxim-25491442-1304238131-frntlTiteln håller vad den lovar. Snarare än en novellsamling är Maxim Grigorievs debut en bok om städer. En bok om, eller snarare en bok som fångar, gatumiljöer och atmosfärer. Människorna är antingen besökare i dem eller del av miljön, rörelser i städernas helhet.

Grigoriev fryser städerna. Väggarna stelnar på sidorna, vågorna stannar upp. Han tar bilder av miljöer snarare berättar historier. En bild ställs upp, sedan en annan och sedan en annan. Läser man boken från pärm till pärm påminner boken om en gammeldags filmrulle som sakta hackar igång.

I den första novellen, ”Under kastanjen”, är perspektivet närmast statiskt. Från en plats bevittnar ett ”vi” en scen: en plats i en stad. Bildens ram är låst och blicken riktad åt ett håll.

Sedan hackar bilderna igång, till en början osäkert och snubblande. I ”Panamahatten”, bokens andra novell, har bilderna hamnat i fel ordning. Någon har blandat ihop vilken bild som ska ligga var och händelserna dyker upp som de råkar ligga. En hatt som satt på har blåst av, men sitter sedan på igen. Människor återkommer, saker återkommer, händelser skiftar men någon har blandat den. Någon har lagt dem i fel ordning.

Genom boken skiftar bilderna hastighet, läggs bredvid varandra i ett sådant tempo att illusionen av en flytande rörelse bildas, som om filmrullen fått upp farten. Berättelser framträder tydligare, men den fotografiska prägeln finns kvar. Stundvis saktar texterna ner igen så att varje bildruta framstår avgränsad och i sin egen rätt. Sedan ökar tempot igen och bilderna flyter åter igen samman till en rörelse.

Även om formen i någon mening är enhetlig har historierna som berättas inget synbart samband. De är oftast närmast anekdoter, om ens det. En man och en kvinna åker tåg i Berlin. I Odessa spenderar en pojke ett år hemma från skolan efter en lunginflamation. Händelsernas funktion är antingen att knyta samman en samling bilder, eller det som råkar uppstå när bilderna läggs bredvid varandra. I berättelsen om mannen och kvinnan på ett tåg är berättelsen mest ett försök att få bilderna att ligga rätt och passa in i varandra. Ett försök att återkonstruera en historia utifrån ett par minnen som är mycket lika varandra, något som ytterligare förstärker känslan av att boken är byggd av bilder. Det är som att texternas bitar fallit ut och den underliggande konstruktionen blivit synlig.

Stundvis påminner novellernas struktur en aning om utgångspunkterna för Manuel De Landas A Thousand Years of Nonlinear History eller antropologen Claude Lévi-Strauss forskning. Lévi-Strauss listade sina huvudsakliga inflytanden som marxism, psykoanalys och – kanske något oväntat – geologi. Alla dessa discipliner delade alla ett sökande efter det dolda, en utgrävning av ytan för att etablera en underliggande struktur. Grigoriev tycks ofta ta sin utgångspunkt i vad som skulle kunna kallas städernas geologiska struktur, för att utifrån den strukturen se mönstren hos människorna som rör sig på strukturens yta. Människorna förpassas ofta till texternas utkant och blir delar av historier om materiella processer i stället för de huvudpersoner de vanligtvis är. Det framstår som ett försök att tänka mänskliga historier med människor som bara en av delarna. Ett slags kollektiv historia, där vad kollektivet har skapat står i centrum snarare än kollektivets medlemmar.

Städer blir som bäst om man läser dem som ett inträde i olika ögon, eller kanske snarare ett par ögon som återkommer i alla texterna. En blick som går att träda in i. Känslan under läsningen är inte helt olik den som uppstår när man lärt sig en ny teori, eller ett nytt synsätt, och hela världen har skiftat en aning när man sedan ser på den. Allt ser likadant ut, men ögonen fastnar på andra platser. Det som tidigare såg ut som objekt är nu flöden, eller tvärt om.

Blicken eller blickarna som Städer låter oss träda in i är inte nya. Tvärt om, det är en kanske alltför väl representerad blick som inte sällan påminner om turistens, eller kolonisatörens. Men det är en sällsynt starkt blick, som med sina bilder blir så övertygande att bokens text ibland blir mina ögon och jag ser inte bara vad berättarrösterna ser, utan hur han ser det.

Det går inte att vänta sig att novellerna ska beröra, de har sällan köttet för det och försöker inte heller ha det. Inte heller går det att helt avfärda dem som distanserade och blasé. Bilderna är för omsorgsfullt tecknade. Berättelserna i Städer är snarare verktyg än noveller, farkoster för en resa in i en annan människas ögon. Om man är förberedd på att det är vad man får kan man mycket väl få ut något av boken.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under böcker, recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s