Att bli text

När jag skrev för Lundagård såg jag flera gånger hur människor kunde angripa tidningens hela trovärdighet genom att peka på små fel. Betoning på ”små”. Ibland var det inte ens fel – det kunde röra sig om ordval som inte signalerade att skribenten var införstådd med kulturen på en viss nation, eller rena åsikter som tolkades som sakfel. Ibland var det fullkomligt korrekta sakuppgifter som angreps. ”Är det fel?” kunde man fråga, välvilligt, beredd att göra en rättelse. ”Nej, men…”

Ofta var de som angrep felen, texten och i förlängningen hela tidningen människor som på något sätt skrivits ner, till exempel genom ett avslöjande. Människor som hade ett egenintresse av att på alla sätt försöka undergräva tidningens trovärdighet. Men även människor som omskrivits i neutrala eller direkt positiva ordalag kunde gå till angrepp, lyfta fram saker de ansåg borde ha varit med, underkänna hela berättelsen.

I grunden, eller i alla fall till viss del, tror jag det handlar om en ångest inför att bli text. Att få de gränslösa möjligheterna som världen är reducerade till den usla avarten text, något till sin natur dött och avgränsat, ett kvävande medium, alla stormande förväntningars krassa baksida. ”Writing is a lack, but the lack is not in words but the world that surrounds them.” Att bli till text är att reducerats, att inte bara berövas en del av sig själv utan att begränsas till den del som stulits. Är det fel? Nej, men… det är inte heller rätt. Det är inte sanningen, eftersom sanningen inkluderar allt.

Under kravallerna i Limhamn, om de nu ska kallas kravaller, stod jag på motsatt sida från den som kavallerichockades av polisen. Samtidigt som polishästar trampade ner människor inom synhåll från där jag stod följde jag sociala medier. Hur människor, både de som var och de som inte var på platsen, beskrev händelserna. Twitters begränsade format gjorde kanske känslan av reduktion ännu starkare, liksom den politiska vinklingen som det hela oundvikligen ögonblickligen tog.

Jag minns att jag raderade utkast efter utkast, tills jag till slut bara twittrade något för att jag såg någonting framför mig som jag kände att jag hade ett slags ansvar att skriva ner. Men varje utkast var för begränsat. Varje text var oförmögen att täcka in en enda aspekt av vad som hände som jag kunde känna var relevant.

De tweets jag till slut skrev var usla, till och med såhär i efterhand. Men mer än min egen oförmåga att formulera vad som pågick omkring mig minns jag absurditeten i att följa efterspelet. Att se något jag levt bli ett narrativ. Inte bara att se det reducerat till ett slagträ, utan också det vansinne det kändes som att begränsa hela den där kaotiska upplevelsen (Isak som vänder sig om för att kolla om jag är OK efter att vi pressats samman av folkmassan, solen över torget, polisuniformens tyg som var så strävt att det kändes genom mina kläder, skriken från överallt och hästarna på andra sidan torget och så vidare i en oändlig mängd detaljer, omöjliga att sammanfatta) till en samling fakta.

Varje tweet om händelsen gjorde mig rasande på grund av vilken vedervärdig lögn det utgjorde. Även de som inte innehöll fel. Är det fel? Nej, men…

På ett sätt var det kanske tur att polisen rakt ut ljög om händelseförloppet. Att det fanns en stor, avsiktlig och fullkomligt central lögn att ta fasta på gjorde att jag kunde ignorera de korrekta rapporterna. De som var korrekta, men som ändå ljög, på ett sätt som jag aldrig kan förklara för någon annan.

Ibland går jag till mina dagböcker. Jag kan nästan lita på dem, eftersom den skrivit dem för är mig själv. De blir ledtrådar, antydningar om sanningen som jag går runt och redan vet, men som måste väckas. Det är min upplevelse när jag läser dem.

När jag skriver dem litar jag inte på dem i alls samma utsträckning. Vissa dagar kan jag sitta i timmar, fastna i ett staplande av detaljer om exakt hur någon sa god morgon, medan solen blänkte på ett sätt som bländade och luften kylde, hur min hy var torr,  de omständigheter som skapade den relation som låg till grund för hur vi sa ”god morgon”. Fyra A4 fyllda och i dagboken är klockan bara åtta, så jag ger upp.

Erik van Ooijen skriver i sin avhandling om skillnaden mellan litterära och återgivande skildringar av sexuella övergrepp. Hur de förra lockar, leker, lurar läsaren.

Om man låter verket tala på sina egna villkor drar det sig undan varje extern relation.”Som J. Hills Miller påpekar präglas varje enskild läsakt av en oförutsägbarhet som aldrig uttömmer sig själv. Därför blir varje läsning av varje bok också mer eller mindre riskabel: boken utgör helt enkelt ett farligt föremål ‘och kanske borde alla böcker förses med varningstext'” skriver Ooijen.

Skildringarna av de faktiska övergreppen försöker, för att grovt förvanska det intressanta i Ooijens analys, bara undvika att ljuga. De kan aldrig ta ambivalensen som sin utgångspunkt. De måste, för att kunna vittna, inte bara söka den externa relationen utan ta sin utgångspunkt i den. Men gör de att de inte längre präglas av oförutsägbarheten, att de inte uttömmer sig själva? Slutar de att vara farliga?

En ”etisk” läsning av skönlitteratur söker den verkliga människan i en litterär figur och försöker relatera till den. Ooijen kritiserar den etiska läsningen för att både erkänna och undergräva föreställningen om den Andre. Genom att sätta den mellanmänskliga relationen som grunden för etiken är den endast förmögen att närma sig litteraturen som representation. Den etiska läsningen erkänner den Andre som frånvarande i texten, samtidigt som den skapar sig en föreställning om att vi genom att granska den här frånvaron trots allt kan närma oss den som inte är där.

Istället: En etik som har sin utgångspunkt i tingen snarare än i relationerna. Texten är inte text om, texten är text. Bilden är inte bild av, bilden är bild. Men var lämnar det den Andre (och i förhållande till texten är vi alla den Andre) vars liv har blivit text?

Om principen för ”krigskonst” ligger i att den brinnande längtan efter döden aldrig är förbunden med pessimism eller håglöshet utan tvärtom med flödande kraft, blomstringen i livets höjdpunkt och kampvilja, då finns det ingenting som lika mycket står i motsättning till litteraturens princip. Principen för ”litteratur” är att döden i hemlighet används som drivkraft samtidigt som den undertrycks, kraften ägnas åt en falsk konstruktion, livet hålls alltid i reserv, magasineras, beblandas i måttlig utsträckning med döden, behandlas med konserveringsmedel och förslösas på skapandet av konstverk som behåller ett kusligt evigt liv. ”Krigskonst” är att förgås med blommorna, ”litteratur” är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor.

I grunden är det väl en rädsla för döden som gör att man alls håller på. Är det något som på allvar förtjänar att kallas ”lilla döden” så är det texten. Lilla döden, eller lilla balsameringen. Den enda bild jag vill ha som illustration till den här texten är Mishimas avhuggna huvud i polisens förvar. Det tillfredsställa leende jag alltid tycker mig se i ansiktet. Bevis 1.

De två saker jag huvudsakligen ägnat mitt vuxna liv åt, litteratur och juridik, förenas här. Ingen som läst domskälen i en morddom kan hävda annat än att de, i sig, utgör en våldsam reduktion. ”Utred frågan om talerätt kring afghansk medborgare som nekats uppehållstillstånd.” Någon har staplat fakta kring slutet av ett liv. Finns det några fel? Nej, men…

Jag slåss mot känslan av banalitet när jag skriver det här. Den grundläggande bristen i mänsklig kommunikation behöver kanske inte skrivas ner. Ännu ett exempel på vad jag försöker förklara: Det handlar inte om en brist i själva existensen, det handlar om en begränsning i mediet. Det handlar om allt som dör när det en gång satts ner på papper.

Videoklippen från Limhamn ljuger också, varje gång jag visat dem har det varit med en känsla av att vilja förklara för den som ser, fylla ut, beskriva. Men jag litar på dem som jag litar på mina dagböcker.

Spelbutiken nedanför mig rånades. ”Två väpnade butiksrån på kort tid i Malmö”. En sökning på Sydsvenskan ger så många liknande träffar att jag tvivlar på vilken det är.

Jag kom hem strax efter rånet. Yahya från livsen rökte på gatan utanför, helt uppe i varv när jag frågade honom vad som hänt. En av rånarna höll kniven mot strupen på den 7-åriga sonen för att få kvinnan i spelbutiken att öppna kassan.

I flera veckor efteråt ser jag bara Mustafa i livsen. Till slut möter jag Yahya på gården, vid soptunnorna, tillbaka från tjänstledigheten och med något av lugnet tillbaka till slut.

Annonser

4 kommentarer

Under anteckningar, litteratur, reaktioner

4 svar till “Att bli text

  1. Ett problem med den etik du lägger fram här, en som utgår från texten som text-ting, där relationen mellan texten och dess medialitet kapas, är att textens verkan också skärs bort. Visst, om motivet är att förenkla etiken, men i min mening blir manövern en överreducering. Har text-objektet då ingen verkan? Kan den reducerande etikern förvissa sig om att text-objektet inte får en verkan? Jag föreställer mig att många textare verkar i världen, om världen och dessutom, för världen. Något annat vore konst eller nonsens. Därför ser jag den etiska manövern att se text enbart som objekt som just konst eller nonsens.

    • Hm, jag vet inte om jag lägger fram någon etik? Eller syftar du på min återgivning av Ooijens förslag på etisk utgångspunkt? Jag ser nu när jag läser om att det mycket väl kan läsas som min åsikt snarare än en återgivning. Jag delar iofs resonemanget, men jag kan inte ta äran för det.

      Jag tror jag gjort Ooijen en otjänst när jag återgav resonemanget så kortfattat. Han är väldigt tydlig med att textobjektet har verkan och illustrerar det skämtsamt med hur den direkt skadar läsare, som efter tillräckligt mycket läsning tvingas skaffa glasögon. Överreduktionen tror jag ligger hos mig.

      Att se text som objekt syftar inte till att reducera text till ett materiellt ting, utan tvärt om att utforska de verkningar som texten, snarare än något föreställt bakomliggande, har på världen.

      Snarare än att ”förvissa sig om att text-objektet inte får en verkan” handlar det om att belysa den verkan textobjekten får. Att väga de etiska aspekterna av exempelvis ”Lolita” som text, snarare än att utforska det etiska i vad den fiktiva karaktären Lolita upplever.

      Min kritik, eller snarare reflektion, är att det här inte löser problemet med reduktionen av den person vars liv nedlagts i en text som tar den externa relationen som sin utgångspunkt. Texten är, tänker jag, till sin natur främmande inför oss. När vi läggs ner i texten blir vi främmande inför en del av oss själva.

      Jag är inte helt säker på vad du menar med ”Jag föreställer mig att många textare verkar i världen, om världen och dessutom, för världen.” Vad menar du med ”textare”?

      • Då förstår jag bättre skillnaden mellan Ooijens meddelanden och dina. Utflikningen om etik som jag syftade på syntes vara din snarare än ur källtexten. Det är alltså, i en i övrigt intressant trevande text det här som inte låter mig vila tyst: ”En etik som har sin utgångspunkt i tingen snarare än i relationerna. Texten är inte text om, texten är text. Bilden är inte bild av, bilden är bild.”

        Med det sagt är det en problematisk verksamhet, möjligen också fåfäng, att försöka frilägga text från text om, att försöka förhålla sig etiskt till ett representerande objekt (texten) utan att förhålla sig till det representerade. Det klibbar, klänger kvar även om teoribildaren vill skaka loss det. När vi läggs ner i texten ser vi där inne i buren/texten ett freak som liknar det vi en gång var. Fullt ut främmande blir vi aldrig. Det är för mig en önskepremiss att bygga teorier av luft på.

        (Ovan: Textare kanske kan förstås som ett subjekt som hanterar text).

  2. avgrundsstudier

    Tack för detta, Philip.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s